Nyanländ.

Befinner mig nu åter i denna gråhetens huvudstad. Från värmen till ett novembrigt Göteborg på ehh.. fyra(?) dagar var ju inte den här resans skojigaste episod, men ändå - väldigt skönt att var tillbaka hemma.
Nu är hur som helst min resa slut och därmed även detta frenetiska bloggande. Jag tackar för visat intresse och åker till vinterparkeringen i Hulan. Och återkommer naturligtvis vid nästa resa, någon som vill med till Indien?
Nu: Mot barnen.

McDonalds fortsätter att övertyga.

Detta är, tror jag, fjärde gången under denna resa som jag besöker detta de gyllene bågarnas tempel. Ännu en gång för att nyttja det trådlösa nätverket som jag har fått för mig alltid skall finnas. Men min övertygelse härvid börjar ruckas en del. På Cypern (huvva) trodde krämaren att jag behagade skämta när frågan ställdes. Ett annat svar var sonika "no kaputt". Men tyskarnas variant är ju nästan rolig, bara personer med tyskt mobiltelefonnummer har tillgång.
Jag tänker då, om man nu har en tysk mobiltelefon har man inte internet i den då?
Nu: Sista natten i tältet.

Svenska.

När man för första gången sedan man lämnade hemmets lugna vrå där i slutet av september får höra vad som skulle kunnat vara svenska, så är det skånska! Denna avart av språklig kommunikation.
Nu vet jag inte längre om jag vill hem.
Nu: Åker hemåt ändå.

Punktering.

Jag sade ju att framdäcket började bli lite lurigt. Alldeles nyss åktes det rakt framåt i godan ro och plötsligt började det lukta bränt gummi, sådär som ett mycket slitet däck kan lukta. Eller som herr O luktar för jämnan. Jag börjar genast fundera på om man inte borde stanna. Eller hur lurigt det är att köra en motorcykel med punka. Måste man ramla? Efter rätt få meter är det ju, så tydligt som aldrig det, bara slarvsylta av det luktande däcket. Turligt nog för mig var det inte mitt däck som luktade, det var vänster bak på Fiaten framför.
Lucky me lixom.
Nu: Tina.

En man och hans springare.

Vi börjar bli rätt goda vänner Boldor och jag. Lite som den kamratskapen som män som har kämpat tillsammans i olika krig brukar yra om lite så där romantiserat. Ja, alltså inte romantiskt som i erotiskt. Alls.
Men när man är tillsammans under lite lagom extrema former så får man en speciell relation. Det är väl därför som hela den teambyggargrejjen är en industri.
Vi är hur som helst på löjligt samma våglängd Boldor och jag, vi vill hem. Det börjar vara rätt kallt nu, och då är ju inte motorcykel det optimala transportsättet. När dessutom motorcykeln i fråga har kämpat sig runt på "vägar" som dessa, genom skogar och över berg börjar ju en del bli lite slitet. Idag dog till exempel hastighetsmätaren. Igen. Och igår märkte jag att framhjulet är lite skumt, det har som bakats om på något sätt. Om man svänger lite åt vänster i lagom låga farter börjar det lätt att wobbla. Wobbla är när framhjulet börjar svänga lite höger-vänster-höger som det vill. Wobblar det för mycket så blir man lätt trasig. Hur som helst så botas det med fart. Känns ändå rätt lustigt när Boldor lite grand försöker kasta av en i farter runt femtio men gladeligen mosar på i den vänstraste av tyskarnas motorvägsfiler. Han vill helt enkelt komma hem. Lite rolig känsla när man tittar på varandra och båda lite krystat förmedlar att "Jag orkar om du orkar." Men samtidigt i ögonvrån där i samma blick så finns fortsättningen "Annars kan vi ju övervintra här..."
Nåväl, det närmar sig obönhörligt. Det där vita luddet alltså. Idag stod det en plogbil på bensinstationen där jag tankade, då, också, känner man lite som att motorcykelsäsongen nog är lite slut.
Nu: Bekanta mig med den tyska skogen.

Vi måste ju diskutera politik.

Och det blev visst Cypern. Nu har jag ju för länge sedan lämnad både ön och ockupationsmaktslandet och därmed sluppit ur, om inte deras radiospaningstokerier så åtminstone, deras jurisdiktion.
Och vågar därmed vara ärlig när jag säger att:
Jag tyckte inte om att vara på Cypern. Alls.
Låt mig med några ord förklara varför, och med "några ord" så menar jag ju självklart att det precis som vanligt blir en aldrig sinande ström av ordbajseri.
Okej.
First thing first.
Hela ön är en jättestor sandlåda.
Och då menar jag inte ur sandexistensperspektivet, för någon öken är det inte. Skulle kunna vara rätt mysigt, om det hade bott några andra där.
Nej, med "sandlåda" syftar jag uteslutande på mentaliteten.
"Han slogde mig! Buhu, buhu!"
"Men dom började!"
"Men han sloooog mig!"
"Men det var dom som började!!"
För att lite modifierat citera bland annat Magnus Betnér.
"Det var [fyrtio] år sedan. Släpp det nu!"
Jag tycker det är mer än dags att vi tar varandra i hand och sjunger "We shall overcome".
Eller "kumbaya".
"We are the world".
Eller något helt annat.
Men snälla, skärp er.
Som jag ser det finns här två allternativ:
1 - Börja fokusera på en lösning.
2 - Fortsätta kasta sand.
Nog om det nu, det var ju trots allt inte bara krig. Nej, det var ångestskapande på så många fler nivåer.
Kom ju iland på "fel" sida. Den olagliga. Den ockuperade. Även den enda med färjetrafik. Fick där hur som helst njuta av dessa tokars stämpelfrenesi och pappersexcercis samt att lära mig att inte mitt försäkringsbolag, heller, har erkännt nordcypern som land.
Nordcyprioter är ju, av födsel och ojejdad vana, precis lika dåliga på engelska som turkar i gemen. Det gör att det blir lite svårt att undersöka hur det känns att vara ockuperad och/eller att ockupera. Dessutom var jag ju där, efter att tullskådespelet var överstökat, i ungefär fyrtiofem minuter. Mötte under den tiden två personer, varav ingen jag fick någon som helst relation till.
Sedan hamnade jag ju av vägdragningstekniska skäl på sydsidan, träffade där först av allt en bangladeshisk student som hävdade att allt var jättebilligt. Men så fel han hade. Rätt exakt som svenska priser.
När jag efter, vad jag skall minnas det som, polisincidenten hamnade jag ju således i Limassol. Eller Lemesos. Eller något däremellan.
Hur det än stavas så, där var det fest. Hej och hå så fåfängt. Lite som ett Kyäni-event, ångestskapande vid blotta tanken.
Två bilder som jag tyckte talade om hur det var på sydcypern.
Första bilden:
Kommer in på en restaurang för att få en liten matbit och kunna nyttja deras bredband. Då visar det sig att en del av restaurangen är bokad för en slags barnkalas.
Det är väl helt i sin ordning.
Där finns således ett gäng barn (rimligt) och ett gäng föräldrar (inte helt orimligt det heller), företrädesvis mammor. Och helt ärligt så tror jag nog det kan vara så även hemma i jämnlikhetens mecka.
Problemet var hur de såg ut. Det var lite för trångt, lite för genomskinligt och alldeles för dyrt. Det var inte stilfullt, inte vackert, inte sexigt - bara dyrt. Och hej, det är lugnt - är du rik, köp dyra kläder. Men om du är så rik, ha inte fester på McDonalds!
Som för övrigt inte hade något bredband.
Andra bilden.
En man kommer åkandes på en Suzuki GSX-R 750.
En tuff hoj.
Med en böna bakpå.
Inga töntiga skyddskläder.
Således ett mycket tufft par.
Mannen har, för att visa hur härligt tuff och rik han är fått motorcykeln lackerad i rosametallic.
Jag har inget emot denna motorcykel, det är, som jag har förstått det, en mycket bra motorcykel. Den skall tydligen till och med vara snabbare än Boldor. Och då är den minsann snabb. Hur som helst blir den ju inte snabbare för att man lackerar den rosa och struntar i skyddskläderna. Men i titta-på-mig-vilken-dyr-motorcykel-jag-har-facken så är det ju fortfarande bara en Suzuki. Ingen Bimota direkt. Och till och med "bara" en 750.
Hela sydön kändes som "titta på mig, jag har råd med den/det/de här jättedyra motorcykeln/smycket/ kläderna/vadduvill. Men så körde man å andra sidan opel, bodde i ett ofärdigt hus och festade till det på dånken. Lite som att sälja sin Volvo för att ha råd att vaska dåmpa på stockholmsveckan.
Skönt att man slipper bo där.
Nu: Sova. På en soffa. I ett hus. Ett hus med sprakande braskaminer.

Temperaturskillnader.

När man vaknar i ett kylskåpskallt Grekland, åker genom ett behagligt Albanien för att hamna i ett sommrigt Montenegro känns det lite som att man kanske åker åt fel håll. En känsla som försvann i Kroatien.
Behagliga 17 grader på ena sidan tunneln, mindre behagliga 14 på andra sidan. Fem tunnlar (och en natt på en rastplats) senare var det nere i 6,7 grader, jodå nu bär det tydligen av mot Svedala.

Varning.

När någon vill att man som trafikant skall uppmärksamma någonting finns det flera vägar att gå. En väg är att sätta upp blinkande lampor. Detta kan göras vid exempelsevis övergångsställen, vägbyggnadsarbetsplatser eller särdeles skarpa kurvor.
När man så kommer åkandes mot en tunnel och varningsljusen härvid inte bara blinkar i takt med den musik man lyssnar på utan även blinkar på slagen, då blir livet lite mer som en rockvideo.
För övrigt hade jag fel, jag var och är i Kroatien.
Nu: Rastplatstältande.

En lördagskväll på Balkan.

Kom kryssandes genom trafiken i något land. Bosnien Hercegovina, tror jag. Rätt som det är är där en liten kö, med ett gäng bilar. De ser ut att vänta på något, sådär som sig bör när många bilar står still i en kö. Längst fram finns ett så kallat trafikljus, det är ett vägbygge helt enkelt. I enlighet med regeln om att alla motorcyklar alltid får köra först smiter jag, som vanligt, förbi allihop. Sånär som på den första bilen, för den har nämligen en orange blinkande lampa på taket och antas av mig vara en följebil. Detta kombinerat med att föraren av densamme hinner åka iväg, jag hamnar således på vad jag trodde andraplats i köåkandet. Men rätt som det är så möter vi den andra kön.
Allt stannar.
Ellerja.
Alla stannar.
Och spontan balkanfest utbryter.
Inklusive allsång, alkoholruntbjudning och allmän dans.
Nu: Stillastående köfest.

Albanienjakt.

När man jagar en tokig tysk på albanska vägar är man glad att man...
Nej, just det inte glad.
Rädd.
Så heter det.
Men de har gratis internet på mackar även här, en bra sak såhär på kvällskvisten.
Nu: Weiter!

Tysk del 2.

Den som söker han finner.

Tysk.

Det var ju som bekant en tysk i lägret.
En tysk med en gps.
Jag tänkte, flera gånger, "följ honom med gps:en".
Problemet med att följa en tysk som tittar på en gps är att man följer en tysk som tittar på en gps.
Om man säger som så, om det blir en konflikt mellan kartan och verkligheten hamnar lätt en tysk i kläm.
Men det hela löste sig på ett skrämmande bekant sätt, fast tvärt om kan man säga.
Hur som helst har jag ingen tysk att följa längre.
Nu: Varm mat. På tallrik. Med bestick etc.

Nya bekantskaper.

Jag vill minnas att jag skrev typ "korsa Turkiet i ett lagom rallytempo" igår. Inte visste jag då hur rätt jag skulle ha. Har idag mosat någonting runt 75 mil, i ett tempo som i bergen fick Boldor att bli lite svettig under armarna. Här nere på, dessa vägar är det rätt mycket. Är rimligt mör strax under hårbotten.
Men det blev ändå en trevlig kväll till slut.
För mig.
Kanske inte för de andra.
Nu: Somna, lyssnandes på en snarkande tysk.

Ännu en stenkross.

Först vill jag bara säga att idag skulle Nöken fyllt 16.
Det har kommit en tysk i lägret, han väljer dock att bo under bar himmel. Han har med sig ett liggunderlag och en sovsäck, men inget tält, kök, mat eller annat krångel. Börjar det regna så får jag nog sällskap i tältet, men då det är mycket stjärnklart och fint känns det rätt lugnt.
På väg ner från Kappadokien så campade jag en natt på ett berg som låg bara någon mil från havet och där var det, på andra sidan en kulle, ett maskineri som gjorde något med/mot berget. Om det krossade/malde, brännde eller blandade vet jag inte, men ikväll har jag hamnat på ett ställe som ligger nära någonting som för en rimlig mängd väsen på ett snarlikt sätt.
Nu: Drömma fina drömmar om fred, förståelse och ödmjukhet.

En tysk, en britt och jag.

Nu sitter jag på en båt, på vilken det står skrivet "Taşucu". Det är inte bara ett namn på en båt utan också ett namn på en stad i Turkiet. Eller stad och stad, en by. Det är hur som helst lite åt fel håll. Greklandsresa var inte bara väldigt dyrt. Det var även helt omöjligt. Anledning här till var att:
1 - Enligt en av medarbetarna på båtspeditionsbolaget så hade de ingen möjlighet att skeppa mig och min motorcykel på samma båt, och då ville de inte göra något alls.
2 - Eftersom jag kom från Turkiet, dumma mig, och därmed gjorde hamn på den turkiskkontrollerade sidan av ön, smått olagliga mig, har jag ju tekniskt sett smugglat in min motorcykel. Och då får jag tydligen vara vänlig att smuggla den ut igen. Varför inte samma logik skulle gälla även mig förstår jag inte. Men omöjligt var det.
Träffade i färjebiljettskön igår en tysk ensam motorcyklist, han emellertid knappt ens säga hej. Han var dock på väg till samma båt som undertecknad så vi sågs här nu på förmiddagen. Trevlig man som hade tänkt samma resa som jag, men där det föll på samma problem.
Så nu är det åter igen dags att korsa Turkiet i ett lagom rallytempo i sällskap med en medeurope. Åter igen en pajsare som kör en motorcykel som är byggd för denna typ av äventyr. Töntigt.
Fuskigt.
Och avundsvärt.
I färjekön fanns även en brittisk tjomme som är på väg till Spanien med sin husbil och här på båten har jag lokaliserat en tysk liten familj och ett engleskt par.
Detta tycker jag borde betyda att människorna som jobbar med båttransport borde ha lite vana med utlänska resenärer, kanske att det på båten skulle finnas ett par parlörer på olika språk med ord som till exempel "backa", "vänd", "höger", "vänster", "vänta" och kanske "stanna". Men det är klart att man kan ju bara köra på skrik-lite-högre-på-ditt-modersmål-så-fattar-de-säkert-linjen också. Och gå och gruffa lite över idiotet som inte pratar turkiska. Eller något helt annat.
Hur som helst lyckades den handviftande och stundtals smått uppgivna hamnarbetaren förmedla att jag skulle parkera i en dörröppning (min tro är att Boldor nu står fastsurrad emot ett hantag till en nödutgång, men det är bara en lös teori) och att vår tyska vän skulle åka iland igen. Där står han nu, tysken, och ser lite bortglömd ut.
Nu: En stunds väntan innan denna båt i storlek med Ada (en av båtarna mellan Göteborg och Hönö) skall ta mig till Turkiet.

Alla dessa skyltar.

Bor på hotell igen.
Har frågat lite fler folk om vad de tror om idén att slöcampa lite i skogen, sådär opreciserat som jag gjort hittills, och än så länge hävdar inte mindre än hundra procent att "ja, du kommer få problem med polisen". Studien är förvisso inte tillräckligt stor för att vara statistisk signifikant och så vidare, men hundra procent är ändå hundra procent.
Hur som helst.
Jag minns en skylt i skogen i Lettland som gav mig lite huvudbry. (Den här)
För några dagar sedan var jag ute och körde lite på måfå på en relativt dålig väg, och helt plötsligt blir den stenlagd. De gillar sådant här nere, stenbeläggningar.
Man tänker sig att man närmar sig en bergsby eller något sådant, men nope. Män som viftar, män som låter lite arga och män med vapen. Och den här skylten (den översta).
Lättare att förstå.

Den andra skylten är lite klurigare, passerades idag. Förslag, någon?

Har lärt mig en del om Cypern.

När jag åkte till Cypern trodde jag i min fåniga enfald att det var en ö som var delad i en turkisk och en grekisk del. Det visade sig vara fel. En massa krångel håller det tydligen pås med här. Det är förvisso relativt stabilt, men det är fortfarande någon sorts krigstillstånd. Så, enligt den polisstyrkan som tänkte komma och väcka mig i morse, det hela kokar ner till att man inte skall tälta i skogarna.
Vilken tur att det började regna.
Följande har jag lärt mig:
1 - Att ta båten från Cypern till Grekland är oerhört dyrt, om man skall åka båt dit så åker man via Turkiet.
2 - Att tälta i det vilda är inget som rekomenderas.
3 - Här är billig (nåja) bensin, men dyr mat.
4 - Att resa totalt oförberett kan bli dyrt.
Nu: Äta choklad och KOLLA PÅ TV!

En morgon, en frukost och en hagelsvärm.

Igår kväll gjorde jag läger i en sänka. En rätt mysig sänka som hade ett stort platt golv med alldeles perfekt tältpinnefasthållarjord. Här hade jag inte tvivlat det minsta på tältet hur mycket det än hade blåst. Ja, inte mer än vad jag hade tvivlat på en slumpvis utvald lada i samma väder. Men vindstilla och, som sagt, i en sänka. Det var en mycket lugn natt, sov som ett litet barn.
Och med "sov som ett litet barn" menar jag att jag sov gott, ingen kolik-grej alltså.
Tänkte att jag när jag vaknade på morgonen skulle klättra upp på kanten för att se vad för område jag bosatt mig i. Kanske ta ännu en motljusbild på lägerplatsen. Men se det blev inget med det. Det är nämligen lördag (edit: oops, söndag) idag. Och på lördagar (edit: ja, alltså söndagar) går man tydligen man ur huse för att jaga harar och fåglar. Det smäller på ganska bra här kan man ju säga. Jag valde att klättra upp bara ett par meter till en platt sten för frukostinmundigande, men då flög det ju så klart upp en mindre fågelsvärm, med påföljande knallpulverkonsert och hagelregn. En av jägarna tipsade mig om att "inte få mig själv skjuten" och tyckte då att jag skulle hålla mig där nere. Så jag gör nog så.
Nu: Passivt undvika att dö.

En missad gräns.

För vad som nu känns lite som en evighet sedan åkte jag in i Rumänien. Då vid gränspassagen frågade den snälle tullkonstapeln mig vart jag skulle och eftersom någon någongång har sagt att "ärlighet varar längst" svarade jag sanningsenligt:
"Jag vet inte."
Då undrade den snälle tullkonstapeln om jag visste vart jag var, vad jag gjorde och vilket land jag var på väg in i. Det visste jag.
Idag åkte jag av en färja och in i ett land, ett land som jag innan idag inte visste fanns. Tog mig hur som helst genom tullens olika stämpelglada personalstyrkor. Löste bland annat en trafikförsäkring för en vecka, då jag inte heller den här gången kunde säga hur länge jag skulle vara i aktuellt land.
Några (typ två) timmar senare åkte jag in på en mack, ville som låna toaletten. Får där möta en student från Bangladesh som sitter och degar. Han upplyser mig om att jag nu är på södra cypern, där min svenska trafikförsäkring är fullt giltlig. Så nu måste jag i morgon (tror jag) åka tillbaka till den tullstation jag missat och kolla om jag skall ha någon mer stämpel.
Eller så struntar jag i det.
Strunta lät bra.
Vad är det värsta som kan hända?
Nu: Sova ikapp lite.

Sista dagen i Turkiet?

Har nu för andra gången druckit turkiskt kaffe, det är verkligen inte gott. Som kokkaffe på espressokaffe. Huvva.
En helt annan sak, här i Mersin har jag nu två gånger blivit tipsad att inte gå omkring här där jag nu är när det är mörkt. Vilket det nu är.
"Maffian, du vet."

Mersin International Port borde kunna ta en rätt okej placering i en tävling om världens tråkigaste vänthall. Och världens minst radikala säkerhet. De har nämligen en fancy väskröntgenapparat som används oerhört pliktskyldigt (har röntgat min väska fem gånger tror jag, med kniv och allt) men vars skärm nog lika gärna kunde vara avstängd ehuru de inte tittar på den. Vidare en metalldetektor som alla går igenom och som indikerar på tre av fyra. Bra där. Men ingen bryr sig. Bra där.
Det är dock väldigt roligt det faktum att jag inte vet huruvida jag är på väg ut ur landet eller bara skall åka lite båt. En del säger "gå dit", andra säger "nejdå" och så ytterligare budskap i stil med "sätt dig du och koppla av". Och med "säger" är det ju som vanligt charader. Mycket förvirrande.
Nu utbrast just farsen "Turkiska armen embarkerar", oerhört komiskt på min ära. Det var den mest oeffektiva tömning/fyllning jag har sett.
Bara teet som saknades annars var det en rätt bra bild av turkiet. Några som härjar, få som jobbar och de allra flesta står och tittar på. Men som sagt, det saknades te.
Också roligt, när jag skulle åka ombord saknades en stämpel i passet. Har vi hört den förut?
In till herr passpolisen igen för ett nytt försök. En fin, blå stämpel. Så nu är jag nog på väg till Grekland. Ellerja, grekiska Cypern.
Nu: Sova, i en av vad vi kan kalla "vilstolarna".

Nytt mål, sämre väder.

Jag och turkarna har olika definition på "dåligt väder".
Letade mig efter en del om och men ner till något som såg ut som en färjeterminal. Hittade där två biljettluckor, med två olika precis lika ickeengelsktalande personalstyrkor. Gav upp. Hittade en färjeterminalsvakt som upplyste mig om att dagens färjetur var inställd på grund av dåligt väder. Att morgondagens färjetur var inte för fordon, och att det kanske skulle gå en färja på söndag.
Gav upp igen.
Åkte till nästa stad.
Hittade en färjeterminal med engelskatalande enligt det turkiska snittet, men med en telefon med en engelsktalande kvinna.
Den engelsktalande färjeterminalsarbetaren (Def): Våra cypernfärjor går måndagar...
Jag, tyst för mig själv: Typiskt.
Def: ...onsdagar...
Jag, fortfarande tyst för mig själv: åh, ännu bättre.
Def: ...och fredagar.
Def: Om du vill åka idag får du gå ner till vårt färjekontor och köpa biljett.
Så nu sitter jag och väntar på att få gå genom tullen.
Nu: Slösurfa på gratis wifi.

Bilden visar det turkiskt dåliga vädret.

En blåsig rapport från medelhavet.

Sitter ihopkrupen bakom tältet mitt, som jag för första gången faktiskt tvivlade (tvivlar) lite på, och vaktar min kokande kvällsmat. Hopkrupen här för att det blåser en del. Man kan säga att det är lite av en fajt, en fajt mellan kall och varm luft - som bråkar om samma utrymme. Och mitt kök hamnar lite i korselden.
Jag köpte mig ett rätt stabilt kök har det visat sig. Nu minns jag inte om det var två eller om det var tre kilowatt när man drar på för fullt, men det är fullt tillräckligt för att koka upp en halvliter soppa på, ehh, låt oss säga: rätt kort tid. Men sedan kan det hända att man får lite problem. För om man vill strypa lågan till låta-den-lilla-sopp-skvätten-skjuda-värme så är det ju alls inte mycket låga kvar, och då uppstår genast vindproblematiken. Så då får man välja mellan att tända köket igen efter varje vindby eller storm-(haha!)-koka soppan. Synd att man är lat.
Nu: Bränd soppa.

En väg, ett hål och några mekaniker

För att jag kan.

Blev ju också bjuden på kaffe.
Tror jag.
Kan också ha varit motorolja.
Hur som helst fick man tugga.
Och den sista centimetern rann inte frivilligt ur koppen.

Lidmanvägen. Den med stort L.

När jag var liten hände det att vi var ute och cyklade. Både bildligt och bokstavligt på samma gång. En av dessa gånger, jag vet inte så mycket om jag egentligen kommer ihåg det men att jag har fått det återberättat - därom finns det inga tvivel. Det hände sig hur som helst att hela den då existerande familjen Lidman skulle ut på cykeltur, och eftersom det var tråkigt att cykla på asfalt togs den här dagen en mindre väg. Detta var i den åldern då det var väldigt roligt med Bamse och hans vänner (vi är alltså i spannet 2-97åå). Jag hade ett berättelse när Bamse var i vilda västern och där i ville skurkarna inte bli förföljda, de lämnade således varningar. Detta var något jag flitigt citerade under denna cykeltur.
En stock över vägen: "Första varningen, vänd om".
En allt för stor sten: "Andra varningen, vänd om".
Etcetera.
Ett annat barndomsminne jag har är när familjen var på husvagnsemester i Norge. En previa med husvagn bakom som stod på ut på vilka vägar som helst. Bland annat upp på galdöpiggen. Den vägen var smal, brant och dålig. Pappa skyllde en del på den i den tiden (inte just under detta äventyr) då övningskörande systern men jag vill tro att det var där som previans koppling dog. Det var väl ungefär då som vi mötte en, enligt min minnesbild, mycket stor husbil.
Igår var jag upp på en väg som får båda dessa äventyr att lite grand blekna. En starkt boldor-non-approved väg. Eller mer ett stenras. En halvmil, rätt upp. Vilken campingplats! Det var där jag träffade jägarna, som jag tror frågade om jag ville ha mat. Och jag försökte säga "ja". Men det hela föll på språktekniska problem. Vidare försökte de förklara att vägen vidare uppåt är mycket sämre än den var nedåt, vilket föll lite på samma grepp. Men efter en kilometer uppåt tog det tvärt stopp.
Hur som helst vart detta offroadäventyr lite, eller rätt mycket, för mycket för boldors avgasrör. Så nu är jag åter hos män med hondatryck på byxa och jacka. Men den här gången vita och röda kläder. Blir åter bjuden på kaffe och en man är iväg och svetsar avgasrör.
Nu: Nada.

Med viss risk för upprepning.

Jag säger bara, hastighetsmätarvajer. Hört den förut?
Nu håller dock rödklädda herrar (med hondatryck på både byxa och tröja) på och letar efter en ny. När den gamla väl var väck så tror jag att de skulle åka iväg till något servicecenter för att hämta en ny. Det kan ha varit ett centrallager också. Då hoppas jag bara på att det lagret ligger i den här stan.

Tills innan den här resan levde jag i tron att jag var rätt duktig på engelska. Har ju en del studielitteratur på engelska, läser även en del skönlitteratur på samma språk och har typ aldrig textat när jag låter mig underhållas av en på detta språk producerad film. Men den illusionen har spruckit så många gånger nu att det börjar bli svårt att bygga upp den mellan varven.
Dialoger i stil med (här översatt till svenska för för mig ökad skrivhastighet):
Jag: Hej, kan någon av er prata engelska?
Någon randomiserad engelsktalande turk: Oja!
Jag: Så trevligt.
Den randomiserade engelsktalande turken (härefter förkortad D.R.E.T. (men av skrivhastighetshänsyn skrivet Dret)): Hubbela hubbela, asjsa asjsa.
Jag: Asja?
Dret: Ja, asjsa.
Dret: Du talar engelska, ja?
Jag (allt svagare i förvissningen härom, osäkert): Ja..?
Dret: Okej, hubbela hubbela, asjsa asjsa.

Nu tog skrivandet en paus, ehuru rödklädda män med hondatryck på både byxa och tröja kom med en vajer som monterades och funktionstestades i en faslig fart, varpå de rödklädda männen nöjda begav sig in i affären.
När jag nu följde efter så vart det ju ännu av dessa te-ögonblick (i överförd betydelse).

Ännu ett "störningsmoment", en lokal fågeljägare kom förbi, slog sig ned, tog ett rök och kommunikationen oss emellan är precis lika bra som vanligt (mellan mig och turktalande).

För att, i rörighetens namn, fortsätta tidigare historia:
Det complementary kaffet hade jag ju redan druckit upp, men när jag frågade den engelsktalande Hondaaffärsinnehavaren hur mycket jag var skyldig vem blev svaret, något överaskande:
Nothing! Welcome to Türkyie!
Gillar ju det här landet mer och mer.

Nu: Fortsatt samspråk med den lokala fågeljägaren (då jag tror att hans kompis är på ingång).

Te. Del femtioelva.

Nu har jag åter börjat leta vyer/utsikt/berg för aftonens läger. Jag har nämligen idag kört i en nedförsbacke som inte gick av för hackor. Så nu är det åter varmt och skönt, och det, har jag märkt, passar min sovsäck, och därmed även mig, mycket bra. Uppskattningsvis två mil ifrån medelhavet, på en kulle omgiven av en lätt dis som inskränker, men alls inte förstör, en mycket trevlig utsikt.
Där har ni mig.

Idag ville Boldor ha bensin. Han är lite tjurig på det. Då det dock är det enda riktiga kravet han ställer för att gå med på denna galenskap går jag honom ändå gärna till mötes. Så in på öpet vi rullar och ber om "fullt". Jo, de tankar åt en här. Bara att betala och se glad ut. Åter igen så blir det ju en liten folksamling runt en (typ alla anställda (vilket på en turkisk mack är ett helt gäng)), och den engelskspråkige anställde fick agera tolk. När dock den obligatoriska were-are-you-from-frågan var ställd och samtalet fort och obönhörligt hamnade på Ibrahimovich och, vad jag mycket osäkert tror, Mellberg så hamnade alla de andra på efterkälken. Tillsammans med mig kan jag ju tillägga, fotboll är ju trots allt inte min stora passion.
Då skulle det ju naturligtvis bjudas på te. Detta var alltså efter den långa nedförsbacken men understället fortfarande på.
Jag fattar verkligen inte det här med varma drycker när det är asvarmt. Regn, rusk och höst (Göteborg...) = hurra för te, men sommar, sol och tropisk värme = inte te. Åter igen en snabb termodynamikskunskapsinhämtning.
Nåväl, när det är framdukat och alla är glada så tackar man inte nej. Något hyffs har man ju ändå.
Ni får tycka vad ni vill, men jag tyckte det var rätt kul. För när den kvinnlige mackarbeteraskan, som inte var så vidare haj på engelska frågade om jag ville ha mer, och jag var osäker på om frågan var om hon skulle ta glaset eller om hon skulle fylla på i glaset så försökte hon på engelska.
"I love you, yes?"
Eftersom det nu inte var så hankigt om frågan var huruvida jag ville ha mer te eller om det var frågan om ett frieri blev svaret ändå ett artigt "nej, tack". Log lite för mig själv, satte på mig mina kläder, tackade för visad gästfrihet och åkte vidare.

För övrigt har man nog varit iväg lite för länge när man tycker att det känns bekvämt att diskutera bergserossionsbekämpning medelst trädplantering på tyska. Att det är skönt att prata med någon man förstår.
Nu: Klättra ner till baslägret i det mörker som har sänkt sig här medans jag satt och skrev.

Den tredje gången.

Istället för att bo på ett berg bodde jag i natt i en grop. Betydligt mindre storslagen utsikt, men säkert tio grader varmare. Sov således gott, vaknade pigg och tänkte att "nu blir det Syrien ändå". Kände mig som åt det positiva hållet. Det gick över.
När jag åkte tillsammans med Tam (a.k.a. Mållgan) så blev han stoppad av polisen. Vet inte helt varför, de var väl nyfikna kan man tro. Vi fick i alla fall ett äpple för besväret. Det var bra poliser, sådant uppskattas.
När sedan Tam hade packat ihop och dragit söderut och jag begav mig norrut så vart jag stoppad av polisen. Även denna gång osäkert varför, åter igen nyfikenhet? Denna gång bjöds det på något mandarinliknande. Färsk och färdigskalad. Sådant uppskattas nästan ännu mer.
Nu var det då dags för tredje polisstoppet och denna gång var det ett mer tydligt syfte. Jag hade kört för fort.
94km/h
Min reaktion:
-Rätt bra ändå för att inte ha någon hastighetsmätare.
På 88-väg.
Min reaktion:
-Någon skämtar.
Bötesbelopp: 140TL
Min reaktion:
-Billigt!
Min fråga:
-Betalar jag här eller hur gör jag?
Poliskommisaren.
-Just go.

Så, Daniel, du kan ju hålla lite koll på om det kommer något häftigt brev ifrån turkiska polismyndigheten.

Nu: Kaffe och Metro.

Åter på väg söder ut.

Först vill jag bara säga att det inte är min vän motorcykelmekanikerns fel att Boldor äter hastighetsmätarvajrar. Nu har jag dock smort upp själva hastighetsmätaren så nu börjar åter vajerjakten.
Men söder ut.
Den här resan var ju rätt oplanerad, är ju rätt oplanerad och kommer med största sannorlikhet fortsätta vara oplanerad. Men en sak som jag hade tänkt var att jag skulle ta med mig lite grejjer. Bland dessa grejjer fanns bland annat saker som "pass", "adrenalinpenna", "registeringsbevis" och "polygrip". Vissa saker viktigare än andra.
Till exempel är det ju svårt att komma in i främmande länder om man inte har med sig passet.
Likaså är det, tydligen, för fordonet om man inte har med registeringsbeviset. Svårt, men inte omöjligt. När jag då i den turkiska tullen skall ta fram detta självklara papper så ligger det inte där jag (fram tills nu var helt säker på att jag) hade lagt det. Leta lite, inse faktum, ringa Daniel, ändå på något mystiskt sätt bli insläppt och nu då ägnat en vecka åt att vänta på detta papper i Turkiet. Det har ju inte kommit än, men det borde komma i morgon. Tanken jag hade (för en vecka sedan) var att vänta här, kolla in kappadokien (ett stavningsförslag till) för att sedan när pappret kom fortsätta nedåt. Men idag kom jag på att jag ju nu har varit borta över en månad och att det nog kan bli lite onödigt stressat om man skall ännu längre bort. Så. Jag är nog klar här. Bara hemmåt kvar. Därför åker jag nu söder ut igen.
Tänker att man kanske kan ta en båt en bit, Grekland eller något. Och om man nu letar efter båttransport kan det nog vara lättare att hitta vid exempelsevis havet.
Eller så får jag ett ryck, och ett papper, i morgon och fortsätter. Lika planerat som alltid.
Nu: Återknyta bekantskapen med den gode S. Holmes.

Turkisk professionalism del 2

Idag dog min hastighetsmätare.
Vajern hade tydligen gått av.

Pit stop 4/Turkisk professionalism.

Igår satt jag ungefär 200 meter ifrån där jag sitter just nu och, om jag skall vara ärlig, gnällde lite. Eller en hel del för att vara exakt. Idag sitter jag här istället och njuter i fulla drag. Liten men ändå rätt stor skillnad.
För ett par dagar sedan var det dags för mig att köpa olja, det händer lite stup i ett. Vad jag gjorde då var att, som vanligt, glida in på en mack och fråga efter olja. I rummet brevid butiken fanns ett gäng flaskor. Men jag fick inte ta den flaskan jag ville ha, för på den var det ju en bild på en bil. Den en bit ifrån högpresterande mackarbetaren ville sälja mig en flaska tvåtaktolja istället. För på den var det ju en bild av en motorcykel. Nog för att boldor inte är kräsen men någon måtta får det vara. Han tog flaskan från min hand, skakade på huvudet och pekade på en dieselmerca utanför. Man kan säga att han inte hade så jättemånga rätt.
Idag träffade jag hans motpart.
En man i en verkstad (bra sak) med en massa motorcyklar (bra sak), som tyckte att min motorcykel verkade gammal (även det, om man tänker på det, en bra sak) och som skrattade och tyckte att rumäner tydligen är ena klåpare (rolig sak).
Denna hjälte byggde snabbt två nya vajrar och, tror jag, försökte förklara att han hade jobbat på Honda i Istanbul i två år. Hur det än var med det sistnämda fick han lätt och ledig ihop det. Mycket snyggt och med rätta känslan.
Lite som inför de polska bagarna, hatten av lixom.
Nu: Bachlava. Eller något ditåt.

Ny dag, sämre väder.

Men humöret är på topp.
Igår blev Boldor trött på mig.
Jag kör en rätt törstig gammal hoj (jo, det är sant), till yttermera visso en rätt sliten sådan (svårt att tro, men sant även det). Tydligen har den gamle gynnaren gått och rostat i tanken, bara en sådan sak.
När man är ute i mer obyggdsliknande delar av världen är det inte så tätt mellan mackar som man ibland skulle kunna önska. Det kan till och med vara för långt mellan mackar. Till exempel kan det vara drygt tio mil mellan mackar. När man då har kört lite styvt tjugo mil sedan senaste tankning kanske man inte skall åka förbi den macken, för så värst mycket mer än trettio mil kommer jag inte på en tank. Till exempel är det inte säkert att man kommer fram till nästa mack. Och om man nu inte gör det så är det ju rätt säkert att bensinen är rätt slut i tanken, och vad som då händer är ju att det sörplas upp den där sista bensinskvätten där all rost ligger och guppar. Vad som då kan hända är att flotören i förgasaren till exempel fastnar. Det kan leda till oren motorgång och lite oavspänd motorcykelkörning.
När sedan efter några påfrestande mil (12,4) hastighetsmätaren gör ett litet skumt hopp och sedan ingenting mer känner man att det är nog med vajerbrott för en resa. (För jag hade ju kopplingsvajerbrott i utkanten av Pitesti som den tålmodige blogläsaren kan minnas.) Men alltså tydligen inte, och jag är åter igen glad för att ha gps (hastighetsmätare) i telefonen.
Det riktigt komiska kommer ju sedan på kvällen när man till fullo inser pitesi-klåparnas misslyckandespotential. Jag är fullt medveten om att jag lite grand har tagit en "knife to a gun fight" i mitt motorcykelval, men att en bit ut i total ödemark försöka baxa omkring boldor utan koppling är ändå lite mer än vad jag bad om tycker jag.
Nu sitter jag hur som helst på en bp-mack (med internet!) och väntar på en mekaniker (bärgare?) som skall lösa mina problem.
Kan utan några som helst problem se detta som rakt igenom komiskt och, som sagt, humöret är idag på topp.
Nu: Inget är som väntans tider.

Bilden föreställer den väg jag igår utan problem (nåja) forserade med fungerande koppling och i morse körde tillbaka utan denna lyx.

En solig dag i ett imponerande landskap.

Vissa dagar borde man inte behöva kliva upp. Eller i alla fall inte göra något annat än att ligga i sin soffa, passivt underhållas på något sätt och äta äppelpaj med vaniljglass. Inte för att klaga alltså, men vissa dagar vill jag nog hävda är sådana.
Nej, jag vill inte klaga.
Att åka runt på turkiska vägar med ytabeläggning som hade fått rumänska vägarbetare att skämmas, bakom bilar vars avgaser som får den gode Johnny Cash's (frid över hans minne) klädstil att verka ljus och munter med en nacke som, så att säga, längtar hem; bara glada miner.
Jag vill absolut inte klaga.
Men när till och med boldor börjar bli trött på det här, då är det nästan så att man hoppas att man inte blir insläppt i Syrien.
Nu: Äcklig pulver-sopp-kräm-pudding-gegga tillagat på ett trilskandes eländeskök.

Syftningsproblematik.

Om livet är en Resa, en Resa med stort R, så är den här resan, resan med liten r, i den stora Resan, som en av bergslägerplatserna i den här resan.
Nu: Filmkväll.

Matrast.

Ni vet hur det sägs att man skall äta där det är många andra som äter, för att det skall vara god omsättning och att man på så sätt skall slippa gammal mat och allt för mycket bakterier. Lite sådär att-ha-hjälm-när-man-kör-motorcykel-feg-svenskt lixom.
Idag gick färden äver rätt små och oansenliga vägar, genom rätt små och oansenliga byar och över rätt stora och imponerande berg. Har sedan i morse försökt hitta en matvaruaffär men tro det eller ej, ICA är rätt ovanligt i små pittoreska turkiska byar. Där finns kanske en, eller ett gäng, småbutiker som har ett utbud liknande en svensk mack. Och mackar som har ett utbud liknande en mycket dåligt sorterad svensk glasskiosk. Ni vet de på badstranden, i slutet av augusti.
Så när man far förbi en restaurang så tänker man - varför inte. Vänder och inser att det ser väldigt stängt ut.
Men när man skall till att vända igen så kommer den kostymklädde ägaren/kocken/fiskaren ut och vinkar och hävdar att det alls inte är stängt. Eller något ditåt. Efter diverse pekande, viftande och samtalande (på varsina språk) lyckas vi komma överens om en fiskmiddag med grillad fisk och grönsaker. Tror jag. Varpå jag slår mig ner och han tänder grillen, skär grönsaker och går ut och fiskar.
Jag tror att det här kan ta en stund.
Nu: Fortsätta bygga aptit.

Te. Del 2.

Bara det om att när jag ätit upp min lunch där i borgruinen så kom en turk.
-Oj, tänkte jag.
Man kanske anses som lite tokig i huvudet om man sitter ensam i en gammal borgsruinstrappa och filosoferar med ett stormkök, lite matprylar och en jackhög runt sig. Man kanske till och med gör något opassande.
-Är du själv? Eller är det fler som stryker omkring här? Frågade han. Tror jag. Det var ju som mer en charad än ett vokalt samtal. Han pratade ungefär lika bra engelska som jag pratar turkiska.
Men efter lite umgänge så ville han ge mig något, och eftersom det inte var tedags och pengar var det enda han hade så undrade han om jag ville ha lite sådant. Och jag hoppas åter igen på att jag inte var allt för otrevlig då jag tackade nej. Men sedan fick jag träffa hans kompis som tyckte att min skyddsjacka var astöntig. "Det räcker ju med en vanlig skjorta", var hans inställning.
Ja, fast kommunikationen fördes ju på ett liknande sätt även i det här fallet så nyanserna kan ha skiftat.
Vänligt och gemytligt var det i alla fall.
Nu: Dagens höjdpunkt, luftmadrassuppblåsningen!

Te.

Idag blir det lunch i slottsmiljö. Det är en trevlig sak tycker jag. En rätt gammal borg som tydligen har stått här sedan "den första perioden". När det nu var.
Men den byggdes ut och renoverades för några år sedan, och är nu rätt mysig.
Och med "några år sedan" menar jag 700-talet och med "mysig" menar jag totalt förfallen.
Men mat smakar bättre med utsikt, så är det bara.
Turkar är en samling sympatiska gynnare, hela tiden hjälpsamma och trevliga. De bjuder på te och ringer runt efter tolkar. Igår blev jag även bjuden på kaka/bulle/donut (där i gränslandet) av en man som livnärde sig på att sälja dessa bakverk. Bara för att jag är utlänning. Har som lite svårt att föreställa mig det i Sverige.
Men hur som helst, när man i någnstans 20+-värme går runt i gassande solsken i alldeles för svarta och aldeles för varma kläder och någon vill bjuda på te, då är jag inte sugen. Alls. Hur trevligt och glatt sällskapet än är. Jag bara hoppas att jag inte går omkring och förolämpar folk och sprider en allt för negativ bild av svenskar.
Nu: Mystisk konserv med nykokt pasta.

Lingvistiska utsvävningar.

Beställde just mat.
På tyska.
Någon som har nummret till min gamla tyskafröken?

"Personligt" meddelande till paret Hellsing.

Glöm Lettland, det är ju i Turkiet man skall shoppa toaporslin!

Bön.

Sitter i en liten liten grotta som kan ha, eller inte ha, hackats ut i samband med att många andra grottor i samma berg hackades ut.
Grottor som användes av de första kristna som möteslokaler/gömslen.
Varuti den största som tydligen Petrus höll hov bortemellanåt.
O'yes, idag är det kulturellt värre.
Eller så till vida att jag sitter här uppkrupen med min kaffepanna för fikarasten.
Då börjas det bedjas. Igen.
Som jag har fattat det är det morgon, middag och kväll. Och jag tycker det är rätt, hur skall jag säga, mysigt. Det passar lixom.
Men det väcker ett par tankar.
Det måste ju gå en del slentrian i sådant bedjande. Att tre gånger om dagen när någon sjunger lite om Gud vara fokuserad och meditativ är ju inget jag skulle fixa i alla fall. Så det verkar ju rätt bortkastat.
Men.
Om man vore fokuserad en gång av tio är det ju ändå ett par rejäla böner i veckan och det är mer än mitt snitt, det tror jag ju.
Det är den ena tanken.

Den andra tanken är helt enkelt att det skulle behövas en samling ljudingenjörer i det muslimska samhället, för hu och ve vad illa de där hornen låter.

Och om jag skall vara helt ärlig så är nog tankarna här i omvänd kronologisk orning.

Nu: Gaffelsprintsletande.

En sorts twitt.

Tänker; många små inlägg. Som twitter. Fast upplagt allt på en gång. Som en blogg.
På bloggen.
Så att säga, en dags reflektioner.

Tas inte längre för en lokalinnevånare.

Han: Sir! Were are you from.
Jag: Sweden.
Han: Åh, Sverrige. Hurr måar duu?
Jag: Ehh.. Jagg mårr bra.
Tror jag tappar svenskan mer och mer.

Skulle vara kulturell och besöka St Peters church. Möttes av "today it's closed". Otur.

Insåg just att jag är en bit utanför femtioskyltarna. Men att jag tydligen har en rätt generös komfortzon.

Solar. Och känner ett starkt sug.
Vill som ha en glass.

Ångrar jeansvalet. Shorts gör sig bättre bland sol och klippor.

Ångrar mig igen, vid förekomst av lågväxande kaktusar visar sig jeans vara föredömligt.

Nästa språkbegåvning var av en mer svårdecifrerad natur. Men trevlig och bjöd på te.

Fick skjuts någonstans och är tacksam för gps i telefonen.

Lunchdags. Lagar mat under ett olivträd. Återigen med en hyffsad utsikt.

Studerar termodynamik (=bråkar med köket (=bränner mig)).

Bönedags. Rätt mysigt med böneutrop över olivträdskullar.

Är tydligen en del exotisk.

Vinner ett par rödljuslopp.

Väntar på papper och begrundar i detta min egen dumhet.

Hotell = internet.

Internet = bilder.
Först en vy från det rosa rummet.
Följt av en fältmiddag.
Avslutas med par fler nattställen.

Edit: fast tydligen i omvänd ordning.

Ensam igen.

Vid den turkiska gränsen mötte jag Tam. Tror jag, min backupteori är att jag har blivit galen och beställer mat till hjärnspöken. Vi slog hur som helst följe till Antakaya där vi skulle möta hans två kompisar för att se om äventyret kunde fortsätta. Fast det gick inte helt bra, för nu är jag här och har tappat bort min walesare. Eller blivit frisk. Hur som känns det lite snopet, sitter nu och avvaktar på en i Antakaya centralt belägen punkt och hoppas någon av dem skall åka förbi. Men är inte speciellt hoppfull.

Senare.

Än mindre hoppfull har jag checkat in på ett annat hotell.

Senare.

Väntar på mat.

Senare.

Kycklingkebab. Med persiljesallad.

Senare.

Mättare och gladare går jag omkring på random med en vattenflaska och känner mig lite 2007.

Senare.

Blev stammis.

Senare.

Ny persiljesallad.

Senare.

På hotellet, trött.
Nu: Sova.

Farligt att resa?

En del hävdar ju det. Att om inte de tokiga kurderna kidnappar en så är det ju nära nog garanterat att man hamnar i ett al-kaida-fängelse så snart man passerar gränsen till Syrien. Men förmodligen har man väl vid det laget varit död bra länge eftersom man har åkt genom östeuropa. För där bor ju bara tokiga sönderdopade elitidrottsmisslyckanden.
Men jag börjar tro att det är tvärtom, och jag har några exempel.
Hemma är det ju helt uteslutet att åka motorcykel utan skinnställ. Och om man någon gång piper iväg i bara jeans och mc-jacka så skäms man ju för att man är en dålig förebild och om man inte dör själv så kommer ju genast andra se att "så kan man göra", och så har man dömt en medmänniska till att växa upp benlös. I Grekland tycker man att hjälm är överskattat. Så uppenbarligen är det mycket säkrare på grekiska vägar, logiken är solklar.
I gamla svedala är det ju något, enligt mig, onödigt stränga straff på fortkörning. Och sjuttio som standardhastighet. Kör man sedan det minsta snabbare än hastighetsbegränsningen så är man ju galen, omogen och någonting mycket primitivt, att man så oreflekterat leker med andras liv. Här är det standardhastighet 90 och 120 på motorvägar. Men ingen bryr sig, det är typ 120 överallt. Igår såg jag en polisbil bli omkörd, så mycket bryr man sig...
Jag plockar alltid upp liftare, om jag inte kör en allt för överlastad motorcykel. Men hemma är det ju inga vettiga människor som liftar. Bara utlänningar eller galningar, båda med det gemensamt att de ju inte vet bättre. För visst vet man ju hur farligt det är? (Retorisk fråga.) Om man inte blir rånad direkt så kommer man ju snart sluta sina dagar i en nåldyneillustration, i en uppförstorad skala.
Här är det liftare överallt, och jag har inte sett någon som på minsta sett har liknat ett knivblock.
Så jag säger nej.
Nu: Sova.

Mållgan.

Ensamhet ger galenskap, det är ju välkänt. I alla fall är det av mig statuerat.
Så vad jag nu, lite nervöst och osäkert, undrar, är det någon fler som ser en walesare framför ett par turkiska kebaber? Eller har jag någon fightclub-grej på gång här?
Nu: Turkiskt kaffe.

Resans snyggaste rum.

Ellerja.
Snarare resans mesta rum.
Nä, inte det heller.
Resans mesta in-your-face-rum.
Och definitivt det mest rosa.
Färgval, inredning och allmän arkitektur är en hel del spännande i det här landet. Och med "spännande" menar jag "djupt osmakligt". Fortfarande så har jag regnamnesiregeln, vilket betyder att jag får ta in på hotel om det regnar. Och jag tror inte jag hade resonerat annorlunda även om jag hade haft ett svenskt tält. Vet inte, men tror inte. Idag har det så regnat. Lite på förmiddagen, lite mitt på dagen och så en lagom skur på kvällskvisten. Precis så man hann torka mellan varven och få upp hoppet om en trevlig solnedgång över turkiska berg. Eller kanske till och med ner i havet. Men, nej - mer regn. Så nu sitter jag på ett hotell igen, dock inget internet här. (Och här kostar gprs 60kr/mb så nu hjälper det inte att jag lärt mig hur man minskar bilder till vga-upplösning och komprimerar så hårt att inte en människa ser vad det föreställer. Det blir inga bilder!)
Men hotellet, vi (ja, vi) letade runt en bra stund efter något som skulle kunna liknas med boende. Och efter en hel del bök med vägavgiftstullar och ett par misslyckanden (som bland annat resulterade i att åka på motorvägen åt fel håll, lite ovant. Men med myndighetspersons välsignelse.) så lyckades vi komma hit. Ett hotell/gatukök/presentshop/bageri som ser ut lite som att den försöker efterlikna en bowlinghall.
Sådär mysigt om jag skall vara ärlig.
Vi bor i källaren, till höger om toaletterna.
Sådär mysigt om jag skall vara ärlig.
Och där hamnade vi i ett rosa rum som luktar pissoar (ni vet den där döljaurinluktskemilukten).
Sådär mysigt, om jag skall vara ärlig.
Men sängar, klädupphängningsmöjligheter och frukostservering.
Nu: Ner i katakomberna och laga sovsäckspåse.

Ensamhet.

Att resa själv är en resa i sig. Tror att olika människor tacklar den delen av resandet mycket olika. Jag tacklar det mycket bra måste jag nog få lov att säga. Men igår träffade jag en kompis, och hur trevligt det än är att resa själv och så så är ändå sällskap ett välkommet avbrott. Ja, det var ingen kompis från förr eller så, men det blev en kompis. En walesare som är på väg till sydafrika, så vi slår helt enkelt följe någon eller några dagar. För sydafrika ligger ju helt klart söderut, och det var ju målet med resan för min del.
Nu: Packa och sitta upp.

En enkel lösning på ett delikat problem.

Sopsortering.
Vad man än gör/hur man än lever så producerar man ju alltid sopor av olika sort och mängd. När man campar omkring såhär som jag gör så tycker jag att "det rätta" är att helt enkelt ta med det skräp som blir och slänga i en macks soptunna eller bara att lämna på hotellrummet. Det är förvisso lite krångligt, men hej - bekvämast hade ju ändå varit att stanna hemma.
I Bulgarien tänker man lite tvärt om.
Soptunna full = åka till skogen och slänga.
Byggt om och fått en massa byggavfall = åka till skogen och slänga.
Något som går sönder bortom reparation, uttjänta slitdelar eller bara allmän vindsröjning = åka till skogen och slänga.
Det gör att alla "trevliga ställen" som man hittar inte helt uppfyller sin fulla trevlighetspotential.
Eller, för att citera Ankr:
"Har man inte upplevt äckelpäckliga Bulgarien, då har man inte heller levt."
Nu: Bulgariskt försök på italiensk pasta i Grekland. (How's that for multietnisitet!)

En bulgarisk väg.

Den som tycker att jag kör en smula töntigt, försök själv att brotta omkring en astung hoj med en hand.
bulgarisk väg

MFA

Nu är bara frågan vilken väg man skall ta hem.

Ny dag, nya misslyckanden.

När jag drog iväg på den här resan var ju inte "planering" eller "framförhållning" några direkta ledord. Är det för övrigt inte nu heller. Men en sak som av detta blev frukten var att jag inte fick med mig saker som tallrik, mugg/kåsa och torrmjölk för att nämna några saker. Men att dricka vatten direkt ur flaskan är ju inga större problem, inte heller att dricka te ur kastrullen. Kastrullen är ju trots allt inte så mycket större än en vanlig tekopp. Men att dricka kaffe ur en kastrull känns ju ändå som lite, ja, fel helt enkelt. Vad göra? Köpa en mugg helt enkelt, svårare än så är det ju ändå inte. Så när jag ser ett par pajsare som står och säljer kopparmuggar tänker jag att - varför inte? Och börjar genast recitera "mossan med Lars och Bo" av Galenskaparna. Men så otroligt dum man känner sig. Att koppar är en bra ledare vet man ju, men det är ju löjligt. Det kräver hanskar att hålla muggen och innebär brännskador på läpparna att dricka. Som sagt, dumt.
Nu: Pizza!

No donkey, bad donkey.

Ni vet när man åker på små bergsvägar och helt plötsligt inser att den ännu inte passerade åsnan på andra sidan den mycket smala vägen hyser agg mot er. Att åsnan ifråga gör ett utfall och ser ut som att vilja döda dig. När man inser att åsneelendet mycket väl kan lyckas. Ni vet där när man under bråkdelen av en sekund inser att man snart kommer lida en massa svåra plågor och blir alldeles kall inombords.
Undrar om man kan lära sig att kontrollera den känslan, för när det är så här varmt så är det rätt skönt.

Vi tar en sång istället.

Det här med att välja musik på en sådan här resa är ju en mycket delikat uppgift, ett ledmotiv för varje stad/biotop/land/etc. En homogen, men ändå inte monoton, känsla genom hela resan lixom.
Annars kan man ju bara mosa in en hel massa musik och sedan trycka på "random".
Eftersom jag är så brutalt lat att jag inte ens en dag i förväg kollar vad man har för valuta i det landet som för tillfället skall besökas, så valdes ju naturligtvis alternativ 2 i musikfrågan.
Detta har gett ny kunskap.
Till exempel.
Children of the Korn, med Korn, i rumänska berg ger en mycket underhållande tempoökning och omkörning av utryckningsfordon.
Oh my soul, med Marc Almond, i regn på väg genom en rumänsk stad med omöjlig stavning blir allt för mycket öststat. Lite som både socker och sirap, fast beskt.
Det mesta med Bruce Springsteen och allt med Johnny Cash känns bara helt felplacerat.
Nu: Omelett.

En skog.

Nu är det mörkt här.
Skall man vara ärlig har det varit mörkt ett tag.
Lite för länge om man frågar mig. Återigen lyckades jag tajma in att i lagom lägerfixartid vara mitt inne i en större stad. Så nu har jag för första, och knappast för sista, gången rest mitt tält i kompakt mörker. En mulen kväll i en fuktig skog, mycket bra med en krokförsedd lampa. Och närmast obegripligt varför jag inte har en pannlampa, allt blir som svårare att göra med en ficklampsappkörande iphone i ena handen.
Hur som helst var det alltså mörkt när jag kom hit, vilket ju betyder att jag inte vet var jag är eller hur det ser ut här. Vilket ju betyder att det kan vara svårt att i morgon ta ett sådant där tältsreklamskort, men jag gissar att man lär märka det imorgon.
Nu: Tortellini.

Pit-stop nr.3

Tips tre: När rumänska pajsare börjar limma ihop din kopplingsvajer, planera ingenting mer den dagen.

Pit-stop nr.2

Ibland när folk frågar om Boldor är en bra motorcykel, ellerja, alltid när folk frågar (men folk frågar inte så ofta), så är mitt svar ett oreserverat "ja". Men då glömmer jag lätt sådant här. Nu är dock inte det här boldors fel, utan bara min förskyllan. Vilket kan lämna plats för ett par tips:
Tips ett: Om du köper en gammal motorcykel som låter lite som att den behöver, minst, en ny kamkedja. När du sedan, obytt, har kört några tusen mil, skall ge dig ut på en längre tur och kedjan inte har blivit ett dugg bättre. Byt då den kamkedjan! Annars kan det hända att du får svetsa lite i motorn.
Tips två: Om skruven som håller fast kopplingshantaget ramlar loss (därför att du vid senaste kopplingsvajerbytet tappade bort mothållsmuttern). Fixa genast en ny. Det faktum att glappandet äter upp, den efter bytet fräscha, kopplingsvajern kan i de rumänska bergen orsaka vissa problem.
Nu: Vänta på en kollega från stan.

Det kan vara en synd.

En ny dag, ett gäng nya vägar. Några kilometer rätt tråkig väg, och sedan en massa mil någonstans på topp-tio-listan. Det hade kunnat vara precis hur bra som helst, tyvärr var det lite onödigt mycket trafik. Men det är ärligt talat inget jättebekymmer. Det är närmast komiskt, för när man kommer ut på sådana vägar som det handlar om så kör man ju om de allra flesta. För att sedan när man, som den svenska råtönt man är, saktar ner i byarna bli återomkörd av allt och alla.
Men regnet.
Sitta där och spänna sig, vara nervös för att glida in i första bästa stenvägg/lastbil/ut i närliggande vatten och bara frysa halvt ihjäl. Om det inte är en synd så var det i alla fall bra synd. Kändes ju som slöseri med både väg, körglädje och sceneri. Och pengar, för inte tänker jag lägga mig i ett tält i en för ändamålet otillräcklig sovsäck och bara se fram emot morgondagen då man åter skall ikläda sig blöta kläder. Nej, nej - hotell igen.
Nu: Tandborstning.

Det är inte bara grymma vyer.

Det är också grymma vägar!
1 - en rumänsk väg
2 - en annan rumänsk väg

Edit:

http://www.youtube.com/watch?v=miZL0T4J3rg&feature=youtube_gdata_player
http://www.youtube.com/watch?v=LMruFfTNzDs&feature=youtube_gdata_player

Tydligen behärskar jag inte länkandets sköna konst. Än.

Edit 2:
Man lär sig. Tydligen.

Exhibitionist, javisst.

Jag kan vara kliniskt galen.
Idag har jag stiftat bekanskap med den bördiga rumänska matjorden, den är i sanning bördig. Igår var jag ute och åkte lite motorcykel, en inte helt ovanlig sysselsättning för mig den senaste tiden. Men efter ett tag i sadeln kände jag (och framförallt kanske min rumpa) att det lite räckte. En inte helt ovanlig känsla för mig den senaste tiden. Vad jag gjorde då var att göra i ordning min bädd för att gå och lägga mig. En inte helt ovanlig procedur, inte bara den senaste tiden. Detta följt av ännu mera vanligheter, typ somna, sova, vakna och äta frukost. Sedan skulle jag tillbaka ner och ut på den vägen jag hade åkt av kvällen innan. Då märkte jag att jord som det har regnat på är löjligt halt. Den gode biologiläraren på gymnasiet försökte säkert förklara det här med jordens kornstorlek i förhållande till dess bördighet, men som allt på gymnasiet var det lite bortkastat på mig. Nu har jag dock studerat friktionskoefficienter irl, så att säga. Vatten + småkornig jord = halare än snö.
And now for something completely different.
Rätt ofta nu för tiden vet jag inte helt vad klockan är.
Är även en del dagvill, man blir gärna det när man inte har någon veckostruktur alls. Vidare har jag mer än en gång märkt att jag inte har en aning om vart jag är någonstans. Man kollar på kartan och tänker bara något i stil med: "Ehh..."
En del människor, rätt många till och med, hävdar att ett par dagars retreat är personlighetsförändrande. För dig som inte vet vad en retreat är så går det, vad jag har förstått, ut på att knipa käft. Och här gör jag en liten tolkning. Att den här resan (ensam med mina tankar (även om jag nu tror att bloggande under en retreat skulle klassas som "fusk")) också kan vara personlighetsförändrande.
Alltså.
Jag är varken orienterad till tid, rum eller person.
Eller: Disorienterad x3.
Eller (mer populistiskt): galen.
Det är bra att veta, för det är det jag tänker skylla på.
Jag tycker vanligtvis inte om uppmärksamhet, men här verkar jag ju göra allt för att få lite blickar. När det då inte räcker med att grabbarna (och inte lika många tjejjer) längs färdvägen kommer springandes ut till och längs vägen för att se den okända batman-karaktären, höra gaspådrag och/eller bara vinka. Eller alla samtal som kommer av sig och huvuden som vänds.
När det inte räcker.
Då tar man och i framhjulet samlar på sig rimligt med lera, bestående då av aldrig så bördig rumänsk jord och nattens nederbörd, och sedan åker ut på vägen. Blöt asfalt är rätt hal redan som den är, med framhjulet fyllt av lera blir det lätt en i snowboardkretsar så kallad ett-åtti-ground. På det här sättet får man nämligen uppmärksamhet även från de som inte är ett dugg intresserade av varken motorcyklar eller av marvel comics-karaktärer. En succé.
Nu: Ännu en hotellnatt.

Den här natten presenteras av... Apple?

För övrigt undrar jag vem som bär ansvaret för bakgrundsljuden här, det låter nämligen misstänkt likt min mobiltelefon.
Nej, det är inte Beethovens femma.

Nu blir det fredagsmys...

Sitter på en grässlänt i ett ljumet Rumänien, klädkod: t-tröja och ett par alldeles för varma byxor. Åter igen med en milsvid utsikt.
Ellerja, milsvid och milsvid, man ser ju egentligen bara bort till nästa berg. Eller kulle är nog rättare sagt.
Ljumet är det hur som helst. Lite så att jag tänker att jag kanske kan slippa frysa inatt. Det har nämligen dykt upp ett litet bekymmer. När man åker upp i bergen (där det var riktiga berg) och gör sig en nattplats så kan det hända att, speciellt vid klar och fin väderlek, temperaturen sjunker en aning på natten. Eller snarare försvinner helt och hållet. I alla fall känns det så. Min sovsäck har då visats sig vara lite, skall vi säga, otillräcklig. Det är ju fullt förståeligt med tanke på att den har en komforttemperatur på 12-15 grader och att det inatt nog var närmare tre. Fram tills dess har jag grämt mig en del över vad det var för idiot som packade ner två ulltröjor. Två tjocka ulltröjor. De fyller ju upp en halv packväska! (Ja, don't get me started on det där med packningen...) Men inatt tror jag nog att den galenskapen räddade mitt liv. Åtminstone min nattsömn. Och jag har fått en ny definition på det här med pyjamas. Det är nu för tiden lite samma sak som "full stridsmundering".
En snabb och enkel lösning på det här problemet vore ju att studsa in på Intersport, friluftsmagasinet, stadium eller något annat liknande etablisemang och helt enkelt köpa en till 15 graderssäck. Och på det sättet få en polarvärdig påse att sova i. Om det inte hade varit för den där detaljen att jag är i rumänien. Friluftsmagasinet är ju inte landets största varuhuskedja. En intersportreklamskylt är det närmaste jag har kommit, och oj vad jag letade efter en tillhörande butik. Men det kan vara lite svårt ibland, om butiken låg i den staden, någon annan stad eller helt enkelt "snart etableras här" kommer jag väl aldrig få veta. För övrigt verkar de ju inte vara de mesta friluftsmänniskorna här. Inte på det där tältasättet i alla fall.
Nu: Sherlock Holmes och chips.

Hotellmat igen.

Det är jobbigt det här...

Ett kort körpass senare.

Att man kan göra såhär.
Tycker det är rätt priviligerat, bara att se så mycket. Det är ju inte som att min farfar hade den möjligheten direkt.
Eller min far.
Ja, nu tror ju inte jag att just det senare hade påverkat historien det minsta. Tror ju lite som så att just min fars backpackeräventyrsfrånvaro inte mest beror på bristande möjliheter. Men jag är öppen för diskussion.
Han är ju i alla fall medskyldig till att man med sådan obeskrivlig förkärlek väljer de minsta vägarna typ hela tiden.
Apropå det.
När man åker omkring där hemmikring och tycker att de stora, på kartan röda, vägarna är lite som tråkiga. Att man skulle vilja satsa på de lite mindre, de gula eller rent av de vita, för att se mer av landet lixom. Känner ni igen det? Om du någon gång hamnar i Rumänien - håll dig till de röda. Just saying.
Och den här lidmansvanan att dra ut på de allra mest otillgängliga vägarna för att slå läger, den stöter i det här landet allt som oftast på rejäl patrull. Det är nämligen så att lika mycket sämre som de övriga vägtyperna är jämfört med hemmikring, lika mycket sämre är de här "lidmansvägarna". Så jag vill helt enkelt inte ta med Boldor ut på sådana vägar. Och det är inte Boldors fel, nej nej. Jag hade blankt vägrat också med en transalp eller liknande. Jag hade, så att säga, hyst stora tvivel även om jag hade kört en pistmaskin.
Nu:Tältresning.

Snavade, och föll.

"Du kommer börja nu när du jobbar i fabrik."
Sades det.
"Plugga utan att börja, det klarar du aldrig."
Framhölls det.
"Jobba inom sjukvården, du åker dit direkt."
Var det de som visste.
En halvmedioker hotellfrukost i Polen var tydligen det som behövdes.
(Fotot är för övrigt arrangerat. Men det var bättre utsikt här än där det verkligen ägde rum. Vilket var på den närmsta toppen i bild, där till vänster.)
Nu: Knalla vidare.

Ännu höljt i dunkel.

Men min tanke att erbjuda mig att hjälpa till en dag för att kunna sova här en natt till med gott samvete har, så att säga, stött på viss patrull. Men de bjöd på frukost. I sanning snälla själar. Med det sagt att om jag varit gravid hade jag nog inte vågat ätit någonting.
Nu: En liten promenad.

Och det blev afton den... ehh.. 14:e dagen.

Nu vet jag ju som sagt inte vart jag är, och lite har lagt ner det där med tolk. Det är ju trevligt, och otippat, funkar för mig. Men jag vet som sagt inte vart jag är. Jag vet inte om jag fick hela rummet eller bara en säng (av tre), och då alltså har roommates att se fram emot. Jag vet inte heller om det monstrum till panna i rummet brevid kommer:
A - Läcka ut allt vatten och orsaka fuktskador och konkurs.
B - Slockna och låta allt bli sådär kallt och friskt som det kan bli högt upp i bergen.
C - Explodera i ett moln av smärta, lidande och undergång.
Men den ser ut att ha stått där före de smällde upp huset jag ligger i, och den ser även ut att ha eldats i tillräckligt mycket för att man skall kunna säga att den är "testad".
Nu: En god natts sömn.

Dagen då jag gick i kloster.

Idag har jag åkt på de roligaste och de sämsta vägarna hittills. Rumänerna är inget vidare på att bygga vägar, de bygger och bygger men det blir som bara halvbra ändå. Även de nya vägarna är helt enkelt sådär. Men å andra sidan så är inte de gamla vägarna så värst mycket sämre. Förutom där de är sämre så, hu så dåligt det kan vara. Man kan väl säga att min rumpa har börjat tröttna på Boldors sadel som bara skumpar runt på halvbra till katastrofala vägar.
Hur som.
Ni vet de där gummorna? De som sitter ut med vägen, på sina ljugarbänkar med hucklen och allt. De finns, och är rätt söta på något vis. Och de där hästekipagen, de är ju överallt. Enorma majsfält, så där så att man tänker sig skördetröskor på anabola som bara mosar på. Där jobbar folk för hand, och lastar på hästkärror. Känns rätt exotiskt. Och så småflickor med jättelika hölass på använda skottkärror. Men jag tror nästan att jag är ett lika exotiskt inslag i deras vardag som de är i min. Jag vet inte om det bara är att det är en överlastad gammal honda eller det att han som sitter på ser ut lite som Batman (enligt säker källa). Kanske en kombination, men man får ju en del uppmärksamhet.
Lite senare började skymningen falla och jag tänkte att man skulle ta och hitta sig en tältplats. Drog ut på en liten väg och tänkte jag skulle hitta en liten skogsglänta. Hittade ett bysantinskt kloster istället. Ellerja, jag vet inte. Det kan vara ett barnhem också. Eller ett hundreservat. Jag hoppas fortfarande på en tolk av något slag. Men jag fick en portion mat, en säng och en förhoppning om att min rumpa kan få vila lite imorgon.
Nu: Ingen aning.

Bra att veta.

Ni vet när det blir en fajt mellan gasflaskan och spritflaskan, och då torrmjölkspåsen går in för att medla.
Då får torrmjölkspåsen stryk.
I tio fall av tio.

I rumänien. På hotell.

Här finns det internet, typ gratis.
Då kan man lägga upp bilder.
Så nu blir det ingen mördande uppsats om ingenting.
Dock har jag ingen aning om hur det fungerar såhär på telefonen, men håll till godo. Mest några rastplatser/nattplatser.

För övrigt var det bara att svetsa lite i motorn så slutade det genast att väsnas. Det svåra var att hitta en svets.
Nu: väskbärande.

Dagens lunch.

Efter att precis ha kommit in i Polen och mycket nära åkt ur baltkartan så tog jag ett beslut. Först att köpa en ny karta, det var ju ett inte så svårt beslut. Men på den av slumpen/ödet/Gud för kartinskaffning utvalda macken ville de inte sälja något för mindre än 20zlt. Så då gick jag runt en stund och funderade över om det var något mer jag behövde. Då jag ju kör ett gammalt monster som drar lite mindre olja än bensin (ganska mycket av båda dock) så tänkte jag slå till på en flaska polsk olja. Efter att ha botaniserat i oljehyllan en liten stund hittar jag "K2turbo - Doktor car spec". En polsk dundergegga som skall göra gamla motorer som nya. Den kostade lagom mycket så jag tänkte att pröva kan man ju. Och så i förgår hälde jag i mirakelmedlet. Konsistensen var misstänkt lik sirap och jag börjar fundera om det inte är här som "Karlssons kalasklister" har hamnat. Hur som helst så nästa gång jag tankade hade den dragit 0,39l/mil. Det är ungefär hälften av vad som brukar gå åt, så jag misstänker att jag helt enkelt inte hade nollställt mätaren. Eller så är det i sanning ett mirakelmedel. Nu börjar det hur som helst bli dags för ny tankning. Då börjar det en relativt svagt, men omisskänligt metalliskt ljud komma ur motorn. Jag skyller på limmet/sirapen och min egen tafflighet. Nu är dock inte ljudet svagt längre, huvvaligen vad det väsnas.
Så då tar jag lunch.
Och hoppas att jag kan hitta en bilmek fort som ögat. Innan avgaskamaxeln helt bestämmer sig för att gå av.
Där har ni mig.
Nu:gulashsoppa.

Dagen med ett par oväntade händelser.

Idag har jag njutit. Sådana vägar borde någon få en utmärkelse för. Om nu designen av de norska fjordarna gav pris borde de här vägarna allt ha nominerats åtminstonne. Det går, precis som väntat, en farligt massa uppåt, en farligt massa nedåt och på ett ungefär lika mycket åt vänster som åt höger. Jenny skulle inte gilla det det minsta, men jag trivs.
Och jobbar på feglinjen.
När man har kört en stund på vägar som hade fått vilken polack som helst att lägga sig på taket och då kör förbi en skylt som varnar för kurvig väg - då är det kurvig väg de varnar för. När den skylten kommer är det en bra idé att sakta ner. Men oj så skoj.
När jag körde, på nog dagens bästa väg, ner mot Kosice så ser jag en motorcyklist som vänder. Eftersom han vände för att åka bort från den grymmevägen jag just åkte på så tänkte jag att han antingen var dum i huvudet eller att det snart blir än mer åka av. Två kurvor längre ner stod hans kompis och fotograferade, och jag tror att han tog kort även på mig. Det var dagens första smått oväntade sak. Jag stannade naturligtvis och frågade om han inte kunde maila fotona till mig, och sedan stod vi i glatt samkväm en stund.
Ellerja.
På en fasad satt det en jätteaffisch med budskapet "We serve the best pilsner in town". Reklam för en restaurang kan man tänka sig. Haken är ju bara att jag förstod vad det stod, det är ju typ inte en käft i det här landet som förstår engelska.
Så inte heller mina nya kompisar motorcykelåkarfotograferna.
Så så himla mycket samkväm blev det ju inte. Men trevligt det lilla som var.
Strax senare hände något mer otippat.
Både så att det var något mer som hände och att det som hände var något mer otippat. Kom då farandes i sådär nittiotusen meter i timmen bakom en... ehh... skoda tror jag. Då en man som står på vägkamten noga ställer sig och siktar och slutligen kastar iväg en pet-flaska mot mig. Jag hade kunnat ha lite förståelse om jag hade kommit i fullaste farten genom ett samhälle, varit runt och svinat bland skolor eller bara kört alldeles på tok för fort/högljutt/yvigt. Men i lugn och ro bakom en skoda. På landet. Den så kallade "landsvägen".
En annan sak.
Ni vet när man ser folk som ser så annorlunda ut att man struntar i att man inte får stirra? Lite svensex-/möhippe-utklädningsmålet. Sådär så att man nästan kan med att knacka sin vän på axeln och säga "titta där".
Och peka.
Även om den man pekar på ser att man pekar.
Ni vet de situationerna?
Jag vet nu hur det känns att vara i den uttittades kläder. När man kommer in på en random livsmedelsbutik och de som plockar upp varor bara slutar med det, hur kollegorna runt om reagerar lite på samma sätt hur man sedan får gå runt med allas blickar på sig.
Jag tror inte att de hade sett Halvarssons skyddsjacka förut, det är min teori.
Nu: Slovakiska pizzafrallor. Och kanske lite ost.

Idag hände det.

Kändes lite som att jag kom fram idag. Fast egentligen var det nog i fredags. Men då var det för mörkt för att se det, och igår var det på tok för dystert. För att sedan, fortfarande igår, igen bli för mörkt.
Hur som, idag är det festligt, folkligt och fullproppat i de polska bergen. Men nu tar vi det från början.
Efter att ha åkt av en färja i Ventspils tog ju resan lite av en paus, byggde lite tak istället. Men så en knapp vecka senare åkte jag ju så sakteliga iväg, ner genom Lettlands skogar och fält på ganska raka och ganska sargade vägar. Ingen bajkerhimmel direkt. No offens Rubins. För att relativt kvickt braka ner i Littauen för att där i alla fall inbilla mig att ju längre söderut man kommer desto bättre vägar det var. Men bättre på ett rätt tråkigt sätt, de blev jämnare (vilket är bra) men också rakare (vilket är tråkigt). Detta var sedan en utveckling som höll i sig en bit ner i Polen också. (Jenny, du skulle älska det - inte en högersväng så långt ögat når.) Men jag ser det bara som tråkigt, jag sliter ju däck som en gammal gubbe! Nog för att jag är över trettio, men någon stolthet har man ju ändå. I Polen (ja, än så länge i alla länder jag åkt i) är det nittio om inget annat anges. Men, i Polen då, så fort det kommer en kurva så kommer det en sjuttio-, femtio- eller fyrtio(!)- skylt. Välter de små fiatarna verkligen så lätt? Kan någon fråga pappa? Men så idag kom skylten!
"Kurvig väg, 5,2km."
Och efter 5,3km kom en till.
Och sedan har de lite avlöst varandra.
Med en skön peak precis innan gränsen, i någon slags nationalpark tror jag. Kan ha varit en internationalpark också. Hur som helst fantastiska vägar, och naturligtvis en massa motorcyklar. Lite roligt faktiskt, stannade för en bensträckare (och en bit choklad som jag glömde äta) vid en skylt där det stod att man inte skulle prata högt. Så hör man över bergen hur rimligt plågade motorcyklar tjoar och lever om bäst de kan. Men för att inte livet skulle vara allt för lyckligt var där ju en samling oplar också. Alltid dessa oplar.
Nåja, men efter att ha varit rimligt vilse i bergen ett tag letade jag mig så in i Slovakien och tjitt påmfritt - här är det fint. Lätt resans bästa tältplats. (Men eftersom det kostar 25kr/megabyte kan ni bara fetglömma bilder.)
Nu: chokladfrossa.

Memo to self.

Om man i ett främmande (ickeengelskspråkigt) land, långt hemmifrån skall ge sig ut på en improviserad slentriantur över bergen i solnedgången - Ta med dig kartan!
Ärthjärna.

En dag att minnas.

Det är rätt häftigt.
Det är helt sjukt.
Det är en smula osmakligt.
Det är väldigt oeffektivt.
De har verkligen sparat det från hur det var, byggnader, baracker och biljettsystem.
Än så länge har jag bara upplevt biljettsystemet, otroligt ineffektivt och dåligt skyltat. Man får inte gå in ensam utan guide, men för att kunna boka en guide måste man gå in. Och det bara för att hamna i en kö som får New York-börsen anno 1929 att verka välordnad. Och det enda som står på skyltar är att man inte får gå in. Det och att tyskar var dumma.
Mer om det senare, nu börjar filmen.

Senare:

En snabb sinnesändring.
Det här med perspektiv på saker och ting, det är något bra.

Ännu senare:

Min litterära förmåga brister så totalt när jag skall försöka beskriva det här. Det blir typ: "Shit alltså."
Och det redan i halvlek.

Slutligen, ännu senare:

Det är inte bara ostförpackningarna.
Åk inte hit själva.

Nu: Kontemplation och busstransport.

Beställde just kaffe!?

Ibland hör man sig själv säga saker man inte riktigt trodde man skulle. Men jag vill så att säga inte missa den här dagen.
Om jag för övrigt skall recensera en polsk hotellfrukost så har de struntat i det mycket goda brödet jag hittade mer norröver och gått mer åt raskenhållet, vidare har valmöjligheter som inte tillåter att man tar både korv och ägg. Värnar de om mina blodfetter eller är de bara totalt galna? Nåja, de kan ju prata engelska i alla fall. Och det verkar inte vara den vanligaste melodin här.
Gårdagens dånkenbesök (översatt till svenska):
Jag: Kan du prata engelska?
Dånkenpånken: Lite.
Jag: Fint då tar jag en royal cheese och en vaniljshake?
Dånkenpånken (på polska): vill du ha bara burgaren eller vill "och company".
Jag: Va?
Dånkenpånken (fortfarande på polska): "och company"?
Jag: Jag skulle vilja ha bara en burgare och en vaniljshake.
Dånkenpånken (på engelska): Okej.
För att sedan...
Dånkenpånken (igen på polska): Vill du ha med dig maten i en påse?
Jag: Va?
Dånkenpånken (går och hämtar en brun takeaway-påse, fortfarande på polska): Påse?
Jag: Nej, tack. Tänkte äta här.
Höll mig från att försöka berätta hur krångligt det är att äta mat med intergralhjälm på i rimlig motorvägshastighet.
Dånkenpånken (ihärdig i sin polska): det blir.. (inser sitt misstag och byter till engelska) ...30:90.
Samtidigt som han pekar på displayen som visar 13:90.
Jag ger honom under tystnad mitt visa-kort.

Men nu har jag alltså träffat den tredje engelskspråkskunnige på den här resan.

Det här borde kanske inte mamma läsa.

Jag vet inte helt vad jag grundar det på, men jag har fått för mig att min mor på något ogrundat sätt är lite orolig då hennes son far omkring på random i Europa. Och hur ogrundat det än må vara, om det nu alls är så, så finns det viss risk att aftonens inlägg blir till lite sten på bördan. Jag skall nämligen prata trafik. När man nu slutligen lyckades kommaut på vägarna måste man ju få prata lite om det. Så nu kommer det: Polackerna är inte kloka!
När man åker över gränsen sitter det ett fint plakat som förklarar hur fort man får köra vart (varför man inte har skyltar med den aktuella hastigheten på det aktuella stället istället förstår jag ju inte, men nu är det ju som det är). Den skylten, vid gränsen, var rätt stor och jag vet inte om jag kommer ihåg allt rätt, men vad jag vet är att ingen bryr sig om någonting på den över huvud taget. I en by/ort/stad ("tätbebyggt område" är nog rätt term) är det femtio, förutom på natten då det är sextio. Så när man på dagen ligger stabilt på de ryggmärgsmässiga 69 pinnarna så vill alla (förutom cyklister och traktorer) väldigt gärna om. Och sådana petitesser som "omkörningsförbud" eller "heldragen linje" efterföljs precis lika petnoga och ordentligt som hastighetsgränserna. Stora lastbilar som bara mosar sig om. På smågator. I nitti knyck.
När skymningen sedan börjar falla och man tänke:r "ja, om man skall hitta en tältplats". Bara för att inse att man ju är mitt inne i Warsawa och att det där är precis bomkört att hitta mysiga skogsgläntor. Då vill man ju ur stan. Tyvärr var detta tydligen en fredageftermiddag och typ varenda warsawabo hade kommit på samma briljanta tanke.
I göteborg har jag övat en del på att ta mig fram i trafikköer, jag har till och med blivit ganska bra på det. Men när man sedan hänger på så många väskor som får plats och sedan så mycket lösöre att till och med Boldor blir påverkad, det är då kommer det en galen polack på en bmw gs1150 och visar hur man gör. Och jag bara satt och hoppades att jag åkte åt rätt håll.
Men det kan jag ju säga att bara man tar seden dit man kommer så blir det... Är det ju brutalt roligt! Och om man kör på en låg växel (så att det låter sådär ab-svensk-bilprovning-non-approved) så flyttar sig alla snälla polacker också.
Så: kör de hårt så kör jag hårt, annars blir man överkörd.
Nu: sova i en säng, med lakan och hela baletten.

En odé till tuben.

I ett land inte allt för långt borta säljs produkter i tub, det är ett bra sätt att mat bevara. Att mat på flaska eller burk snabbt förfara, det förefaller rimligt att befara. Så därför ber jag nu till matleverentörernas egna kerub, och bara hoppas han mina böner skall besvara.
Jag har kommit på att man skall vara två om man skall göra en sådan här resa.
För ett par timmar sedan var jag inne i en affär och tänkte att jag skulle köpa något att äta, kanske ett par frallor, lite pålägg och en kopp (ellerja, balja (kastrull) eftersom jag inte har med mig någon kopp) te. Teét hade jag sedan förut (det går mycket bra att dricka direkt ur kastrullen) så bröd och pålägg var allt som behövdes. Bröd lyckades jag hitta - ett par mycket fina polska frallor, hatten av för polska bagare. Dock. Det säljs väldigt lite pålägg i enportionsförpackningar i polska livsmedelsaffärer. I runda slängar inga alls. Vilket jag i ärlughetens namn antar vara ungefär i samma storleksordning som i motsvarande butiker i gamla svedala. Till slut föll valet på en 200g-förpackning med små ostar, något som såhär i efterhand känns som rätt lagom kvällsfika till två glada resenärer. Det är en hel del fett i de där små gynnarna.
Lärde mig för övrigt i går att det är lättare att blogga än att koka soppa i absolut kolmörker, därför har jag nu redan fikat.
Nu: lyssna på polenskogens ljudrika tystnad.

Ligger i ett tält vid en älv i en skog.

Har nu för första gången rest mitt tält.
Får nog tycka att det gick rätt bra, duken var hel, alla pinnar fanns och snörena satt på, vad jag i alla fall tror är, rätt plats. Skymningen faller och myggen håller sig på andra sidan myggnäten. Nu har alltså resan äntligen börjat. Ellerja, äntligen och äntligen, men börjat har den hur som helst. 
Har hittat min tältplats på äkta familjen-Lidman-manér, vilket innebär att man helt enkelt svänger av på en mer eller minder slumpvis utvald avtagsväg (vilket i sig kan upprepas) och kör tills den tar slut, eller blir så liten och oansenlig att man inte längre kan ta sig fram. Då är man framme. Har man bil och husvagn får man sedan backa, jag har mc så jag kan vända. Men det är hur som morgondagens problem. Nu skall jag koka mig en soppa. Tror jag. Det här med att förstå vad för mat man köpt har ju gått lite si och så såhär långt, men jag hoppas på det bästa. För övrigt hittade jag en liten röd burk som det stod Jozo på och var i väldigt mycket lik de burkar hemma som det också står Jozo på. Så ingen mer lågsaltskost för min del.
Nu: Soppa?