Och det blev visst Cypern. Nu har jag ju för länge sedan lämnad både ön och ockupationsmaktslandet och därmed sluppit ur, om inte deras radiospaningstokerier så åtminstone, deras jurisdiktion.
Och vågar därmed vara ärlig när jag säger att:
Jag tyckte inte om att vara på Cypern. Alls.
Låt mig med några ord förklara varför, och med "några ord" så menar jag ju självklart att det precis som vanligt blir en aldrig sinande ström av ordbajseri.
Okej.
First thing first.
Hela ön är en jättestor sandlåda.
Och då menar jag inte ur sandexistensperspektivet, för någon öken är det inte. Skulle kunna vara rätt mysigt, om det hade bott några andra där.
Nej, med "sandlåda" syftar jag uteslutande på mentaliteten.
"Han slogde mig! Buhu, buhu!"
"Men dom började!"
"Men han sloooog mig!"
"Men det var dom som började!!"
För att lite modifierat citera bland annat Magnus Betnér.
"Det var [fyrtio] år sedan. Släpp det nu!"
Jag tycker det är mer än dags att vi tar varandra i hand och sjunger "We shall overcome".
Eller "kumbaya".
"We are the world".
Eller något helt annat.
Men snälla, skärp er.
Som jag ser det finns här två allternativ:
1 - Börja fokusera på en lösning.
2 - Fortsätta kasta sand.
Nog om det nu, det var ju trots allt inte bara krig. Nej, det var ångestskapande på så många fler nivåer.
Kom ju iland på "fel" sida. Den olagliga. Den ockuperade. Även den enda med färjetrafik. Fick där hur som helst njuta av dessa tokars stämpelfrenesi och pappersexcercis samt att lära mig att inte mitt försäkringsbolag, heller, har erkännt nordcypern som land.
Nordcyprioter är ju, av födsel och ojejdad vana, precis lika dåliga på engelska som turkar i gemen. Det gör att det blir lite svårt att undersöka hur det känns att vara ockuperad och/eller att ockupera. Dessutom var jag ju där, efter att tullskådespelet var överstökat, i ungefär fyrtiofem minuter. Mötte under den tiden två personer, varav ingen jag fick någon som helst relation till.
Sedan hamnade jag ju av vägdragningstekniska skäl på sydsidan, träffade där först av allt en bangladeshisk student som hävdade att allt var jättebilligt. Men så fel han hade. Rätt exakt som svenska priser.
När jag efter, vad jag skall minnas det som, polisincidenten hamnade jag ju således i Limassol. Eller Lemesos. Eller något däremellan.
Hur det än stavas så, där var det fest. Hej och hå så fåfängt. Lite som ett Kyäni-event, ångestskapande vid blotta tanken.
Två bilder som jag tyckte talade om hur det var på sydcypern.
Första bilden:
Kommer in på en restaurang för att få en liten matbit och kunna nyttja deras bredband. Då visar det sig att en del av restaurangen är bokad för en slags barnkalas.
Det är väl helt i sin ordning.
Där finns således ett gäng barn (rimligt) och ett gäng föräldrar (inte helt orimligt det heller), företrädesvis mammor. Och helt ärligt så tror jag nog det kan vara så även hemma i jämnlikhetens mecka.
Problemet var hur de såg ut. Det var lite för trångt, lite för genomskinligt och alldeles för dyrt. Det var inte stilfullt, inte vackert, inte sexigt - bara dyrt. Och hej, det är lugnt - är du rik, köp dyra kläder. Men om du är så rik, ha inte fester på McDonalds!
Som för övrigt inte hade något bredband.
Andra bilden.
En man kommer åkandes på en Suzuki GSX-R 750.
En tuff hoj.
Med en böna bakpå.
Inga töntiga skyddskläder.
Således ett mycket tufft par.
Mannen har, för att visa hur härligt tuff och rik han är fått motorcykeln lackerad i rosametallic.
Jag har inget emot denna motorcykel, det är, som jag har förstått det, en mycket bra motorcykel. Den skall tydligen till och med vara snabbare än Boldor. Och då är den minsann snabb. Hur som helst blir den ju inte snabbare för att man lackerar den rosa och struntar i skyddskläderna. Men i titta-på-mig-vilken-dyr-motorcykel-jag-har-facken så är det ju fortfarande bara en Suzuki. Ingen Bimota direkt. Och till och med "bara" en 750.
Hela sydön kändes som "titta på mig, jag har råd med den/det/de här jättedyra motorcykeln/smycket/ kläderna/vadduvill. Men så körde man å andra sidan opel, bodde i ett ofärdigt hus och festade till det på dånken. Lite som att sälja sin Volvo för att ha råd att vaska dåmpa på stockholmsveckan.
Skönt att man slipper bo där.
Nu: Sova. På en soffa. I ett hus. Ett hus med sprakande braskaminer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar