Nyanländ.

Befinner mig nu åter i denna gråhetens huvudstad. Från värmen till ett novembrigt Göteborg på ehh.. fyra(?) dagar var ju inte den här resans skojigaste episod, men ändå - väldigt skönt att var tillbaka hemma.
Nu är hur som helst min resa slut och därmed även detta frenetiska bloggande. Jag tackar för visat intresse och åker till vinterparkeringen i Hulan. Och återkommer naturligtvis vid nästa resa, någon som vill med till Indien?
Nu: Mot barnen.

McDonalds fortsätter att övertyga.

Detta är, tror jag, fjärde gången under denna resa som jag besöker detta de gyllene bågarnas tempel. Ännu en gång för att nyttja det trådlösa nätverket som jag har fått för mig alltid skall finnas. Men min övertygelse härvid börjar ruckas en del. På Cypern (huvva) trodde krämaren att jag behagade skämta när frågan ställdes. Ett annat svar var sonika "no kaputt". Men tyskarnas variant är ju nästan rolig, bara personer med tyskt mobiltelefonnummer har tillgång.
Jag tänker då, om man nu har en tysk mobiltelefon har man inte internet i den då?
Nu: Sista natten i tältet.

Svenska.

När man för första gången sedan man lämnade hemmets lugna vrå där i slutet av september får höra vad som skulle kunnat vara svenska, så är det skånska! Denna avart av språklig kommunikation.
Nu vet jag inte längre om jag vill hem.
Nu: Åker hemåt ändå.

Punktering.

Jag sade ju att framdäcket började bli lite lurigt. Alldeles nyss åktes det rakt framåt i godan ro och plötsligt började det lukta bränt gummi, sådär som ett mycket slitet däck kan lukta. Eller som herr O luktar för jämnan. Jag börjar genast fundera på om man inte borde stanna. Eller hur lurigt det är att köra en motorcykel med punka. Måste man ramla? Efter rätt få meter är det ju, så tydligt som aldrig det, bara slarvsylta av det luktande däcket. Turligt nog för mig var det inte mitt däck som luktade, det var vänster bak på Fiaten framför.
Lucky me lixom.
Nu: Tina.

En man och hans springare.

Vi börjar bli rätt goda vänner Boldor och jag. Lite som den kamratskapen som män som har kämpat tillsammans i olika krig brukar yra om lite så där romantiserat. Ja, alltså inte romantiskt som i erotiskt. Alls.
Men när man är tillsammans under lite lagom extrema former så får man en speciell relation. Det är väl därför som hela den teambyggargrejjen är en industri.
Vi är hur som helst på löjligt samma våglängd Boldor och jag, vi vill hem. Det börjar vara rätt kallt nu, och då är ju inte motorcykel det optimala transportsättet. När dessutom motorcykeln i fråga har kämpat sig runt på "vägar" som dessa, genom skogar och över berg börjar ju en del bli lite slitet. Idag dog till exempel hastighetsmätaren. Igen. Och igår märkte jag att framhjulet är lite skumt, det har som bakats om på något sätt. Om man svänger lite åt vänster i lagom låga farter börjar det lätt att wobbla. Wobbla är när framhjulet börjar svänga lite höger-vänster-höger som det vill. Wobblar det för mycket så blir man lätt trasig. Hur som helst så botas det med fart. Känns ändå rätt lustigt när Boldor lite grand försöker kasta av en i farter runt femtio men gladeligen mosar på i den vänstraste av tyskarnas motorvägsfiler. Han vill helt enkelt komma hem. Lite rolig känsla när man tittar på varandra och båda lite krystat förmedlar att "Jag orkar om du orkar." Men samtidigt i ögonvrån där i samma blick så finns fortsättningen "Annars kan vi ju övervintra här..."
Nåväl, det närmar sig obönhörligt. Det där vita luddet alltså. Idag stod det en plogbil på bensinstationen där jag tankade, då, också, känner man lite som att motorcykelsäsongen nog är lite slut.
Nu: Bekanta mig med den tyska skogen.

Vi måste ju diskutera politik.

Och det blev visst Cypern. Nu har jag ju för länge sedan lämnad både ön och ockupationsmaktslandet och därmed sluppit ur, om inte deras radiospaningstokerier så åtminstone, deras jurisdiktion.
Och vågar därmed vara ärlig när jag säger att:
Jag tyckte inte om att vara på Cypern. Alls.
Låt mig med några ord förklara varför, och med "några ord" så menar jag ju självklart att det precis som vanligt blir en aldrig sinande ström av ordbajseri.
Okej.
First thing first.
Hela ön är en jättestor sandlåda.
Och då menar jag inte ur sandexistensperspektivet, för någon öken är det inte. Skulle kunna vara rätt mysigt, om det hade bott några andra där.
Nej, med "sandlåda" syftar jag uteslutande på mentaliteten.
"Han slogde mig! Buhu, buhu!"
"Men dom började!"
"Men han sloooog mig!"
"Men det var dom som började!!"
För att lite modifierat citera bland annat Magnus Betnér.
"Det var [fyrtio] år sedan. Släpp det nu!"
Jag tycker det är mer än dags att vi tar varandra i hand och sjunger "We shall overcome".
Eller "kumbaya".
"We are the world".
Eller något helt annat.
Men snälla, skärp er.
Som jag ser det finns här två allternativ:
1 - Börja fokusera på en lösning.
2 - Fortsätta kasta sand.
Nog om det nu, det var ju trots allt inte bara krig. Nej, det var ångestskapande på så många fler nivåer.
Kom ju iland på "fel" sida. Den olagliga. Den ockuperade. Även den enda med färjetrafik. Fick där hur som helst njuta av dessa tokars stämpelfrenesi och pappersexcercis samt att lära mig att inte mitt försäkringsbolag, heller, har erkännt nordcypern som land.
Nordcyprioter är ju, av födsel och ojejdad vana, precis lika dåliga på engelska som turkar i gemen. Det gör att det blir lite svårt att undersöka hur det känns att vara ockuperad och/eller att ockupera. Dessutom var jag ju där, efter att tullskådespelet var överstökat, i ungefär fyrtiofem minuter. Mötte under den tiden två personer, varav ingen jag fick någon som helst relation till.
Sedan hamnade jag ju av vägdragningstekniska skäl på sydsidan, träffade där först av allt en bangladeshisk student som hävdade att allt var jättebilligt. Men så fel han hade. Rätt exakt som svenska priser.
När jag efter, vad jag skall minnas det som, polisincidenten hamnade jag ju således i Limassol. Eller Lemesos. Eller något däremellan.
Hur det än stavas så, där var det fest. Hej och hå så fåfängt. Lite som ett Kyäni-event, ångestskapande vid blotta tanken.
Två bilder som jag tyckte talade om hur det var på sydcypern.
Första bilden:
Kommer in på en restaurang för att få en liten matbit och kunna nyttja deras bredband. Då visar det sig att en del av restaurangen är bokad för en slags barnkalas.
Det är väl helt i sin ordning.
Där finns således ett gäng barn (rimligt) och ett gäng föräldrar (inte helt orimligt det heller), företrädesvis mammor. Och helt ärligt så tror jag nog det kan vara så även hemma i jämnlikhetens mecka.
Problemet var hur de såg ut. Det var lite för trångt, lite för genomskinligt och alldeles för dyrt. Det var inte stilfullt, inte vackert, inte sexigt - bara dyrt. Och hej, det är lugnt - är du rik, köp dyra kläder. Men om du är så rik, ha inte fester på McDonalds!
Som för övrigt inte hade något bredband.
Andra bilden.
En man kommer åkandes på en Suzuki GSX-R 750.
En tuff hoj.
Med en böna bakpå.
Inga töntiga skyddskläder.
Således ett mycket tufft par.
Mannen har, för att visa hur härligt tuff och rik han är fått motorcykeln lackerad i rosametallic.
Jag har inget emot denna motorcykel, det är, som jag har förstått det, en mycket bra motorcykel. Den skall tydligen till och med vara snabbare än Boldor. Och då är den minsann snabb. Hur som helst blir den ju inte snabbare för att man lackerar den rosa och struntar i skyddskläderna. Men i titta-på-mig-vilken-dyr-motorcykel-jag-har-facken så är det ju fortfarande bara en Suzuki. Ingen Bimota direkt. Och till och med "bara" en 750.
Hela sydön kändes som "titta på mig, jag har råd med den/det/de här jättedyra motorcykeln/smycket/ kläderna/vadduvill. Men så körde man å andra sidan opel, bodde i ett ofärdigt hus och festade till det på dånken. Lite som att sälja sin Volvo för att ha råd att vaska dåmpa på stockholmsveckan.
Skönt att man slipper bo där.
Nu: Sova. På en soffa. I ett hus. Ett hus med sprakande braskaminer.

Temperaturskillnader.

När man vaknar i ett kylskåpskallt Grekland, åker genom ett behagligt Albanien för att hamna i ett sommrigt Montenegro känns det lite som att man kanske åker åt fel håll. En känsla som försvann i Kroatien.
Behagliga 17 grader på ena sidan tunneln, mindre behagliga 14 på andra sidan. Fem tunnlar (och en natt på en rastplats) senare var det nere i 6,7 grader, jodå nu bär det tydligen av mot Svedala.

Varning.

När någon vill att man som trafikant skall uppmärksamma någonting finns det flera vägar att gå. En väg är att sätta upp blinkande lampor. Detta kan göras vid exempelsevis övergångsställen, vägbyggnadsarbetsplatser eller särdeles skarpa kurvor.
När man så kommer åkandes mot en tunnel och varningsljusen härvid inte bara blinkar i takt med den musik man lyssnar på utan även blinkar på slagen, då blir livet lite mer som en rockvideo.
För övrigt hade jag fel, jag var och är i Kroatien.
Nu: Rastplatstältande.

En lördagskväll på Balkan.

Kom kryssandes genom trafiken i något land. Bosnien Hercegovina, tror jag. Rätt som det är är där en liten kö, med ett gäng bilar. De ser ut att vänta på något, sådär som sig bör när många bilar står still i en kö. Längst fram finns ett så kallat trafikljus, det är ett vägbygge helt enkelt. I enlighet med regeln om att alla motorcyklar alltid får köra först smiter jag, som vanligt, förbi allihop. Sånär som på den första bilen, för den har nämligen en orange blinkande lampa på taket och antas av mig vara en följebil. Detta kombinerat med att föraren av densamme hinner åka iväg, jag hamnar således på vad jag trodde andraplats i köåkandet. Men rätt som det är så möter vi den andra kön.
Allt stannar.
Ellerja.
Alla stannar.
Och spontan balkanfest utbryter.
Inklusive allsång, alkoholruntbjudning och allmän dans.
Nu: Stillastående köfest.

Albanienjakt.

När man jagar en tokig tysk på albanska vägar är man glad att man...
Nej, just det inte glad.
Rädd.
Så heter det.
Men de har gratis internet på mackar även här, en bra sak såhär på kvällskvisten.
Nu: Weiter!

Tysk del 2.

Den som söker han finner.

Tysk.

Det var ju som bekant en tysk i lägret.
En tysk med en gps.
Jag tänkte, flera gånger, "följ honom med gps:en".
Problemet med att följa en tysk som tittar på en gps är att man följer en tysk som tittar på en gps.
Om man säger som så, om det blir en konflikt mellan kartan och verkligheten hamnar lätt en tysk i kläm.
Men det hela löste sig på ett skrämmande bekant sätt, fast tvärt om kan man säga.
Hur som helst har jag ingen tysk att följa längre.
Nu: Varm mat. På tallrik. Med bestick etc.

Nya bekantskaper.

Jag vill minnas att jag skrev typ "korsa Turkiet i ett lagom rallytempo" igår. Inte visste jag då hur rätt jag skulle ha. Har idag mosat någonting runt 75 mil, i ett tempo som i bergen fick Boldor att bli lite svettig under armarna. Här nere på, dessa vägar är det rätt mycket. Är rimligt mör strax under hårbotten.
Men det blev ändå en trevlig kväll till slut.
För mig.
Kanske inte för de andra.
Nu: Somna, lyssnandes på en snarkande tysk.

Ännu en stenkross.

Först vill jag bara säga att idag skulle Nöken fyllt 16.
Det har kommit en tysk i lägret, han väljer dock att bo under bar himmel. Han har med sig ett liggunderlag och en sovsäck, men inget tält, kök, mat eller annat krångel. Börjar det regna så får jag nog sällskap i tältet, men då det är mycket stjärnklart och fint känns det rätt lugnt.
På väg ner från Kappadokien så campade jag en natt på ett berg som låg bara någon mil från havet och där var det, på andra sidan en kulle, ett maskineri som gjorde något med/mot berget. Om det krossade/malde, brännde eller blandade vet jag inte, men ikväll har jag hamnat på ett ställe som ligger nära någonting som för en rimlig mängd väsen på ett snarlikt sätt.
Nu: Drömma fina drömmar om fred, förståelse och ödmjukhet.

En tysk, en britt och jag.

Nu sitter jag på en båt, på vilken det står skrivet "Taşucu". Det är inte bara ett namn på en båt utan också ett namn på en stad i Turkiet. Eller stad och stad, en by. Det är hur som helst lite åt fel håll. Greklandsresa var inte bara väldigt dyrt. Det var även helt omöjligt. Anledning här till var att:
1 - Enligt en av medarbetarna på båtspeditionsbolaget så hade de ingen möjlighet att skeppa mig och min motorcykel på samma båt, och då ville de inte göra något alls.
2 - Eftersom jag kom från Turkiet, dumma mig, och därmed gjorde hamn på den turkiskkontrollerade sidan av ön, smått olagliga mig, har jag ju tekniskt sett smugglat in min motorcykel. Och då får jag tydligen vara vänlig att smuggla den ut igen. Varför inte samma logik skulle gälla även mig förstår jag inte. Men omöjligt var det.
Träffade i färjebiljettskön igår en tysk ensam motorcyklist, han emellertid knappt ens säga hej. Han var dock på väg till samma båt som undertecknad så vi sågs här nu på förmiddagen. Trevlig man som hade tänkt samma resa som jag, men där det föll på samma problem.
Så nu är det åter igen dags att korsa Turkiet i ett lagom rallytempo i sällskap med en medeurope. Åter igen en pajsare som kör en motorcykel som är byggd för denna typ av äventyr. Töntigt.
Fuskigt.
Och avundsvärt.
I färjekön fanns även en brittisk tjomme som är på väg till Spanien med sin husbil och här på båten har jag lokaliserat en tysk liten familj och ett engleskt par.
Detta tycker jag borde betyda att människorna som jobbar med båttransport borde ha lite vana med utlänska resenärer, kanske att det på båten skulle finnas ett par parlörer på olika språk med ord som till exempel "backa", "vänd", "höger", "vänster", "vänta" och kanske "stanna". Men det är klart att man kan ju bara köra på skrik-lite-högre-på-ditt-modersmål-så-fattar-de-säkert-linjen också. Och gå och gruffa lite över idiotet som inte pratar turkiska. Eller något helt annat.
Hur som helst lyckades den handviftande och stundtals smått uppgivna hamnarbetaren förmedla att jag skulle parkera i en dörröppning (min tro är att Boldor nu står fastsurrad emot ett hantag till en nödutgång, men det är bara en lös teori) och att vår tyska vän skulle åka iland igen. Där står han nu, tysken, och ser lite bortglömd ut.
Nu: En stunds väntan innan denna båt i storlek med Ada (en av båtarna mellan Göteborg och Hönö) skall ta mig till Turkiet.