Te. Del femtioelva.

Nu har jag åter börjat leta vyer/utsikt/berg för aftonens läger. Jag har nämligen idag kört i en nedförsbacke som inte gick av för hackor. Så nu är det åter varmt och skönt, och det, har jag märkt, passar min sovsäck, och därmed även mig, mycket bra. Uppskattningsvis två mil ifrån medelhavet, på en kulle omgiven av en lätt dis som inskränker, men alls inte förstör, en mycket trevlig utsikt.
Där har ni mig.

Idag ville Boldor ha bensin. Han är lite tjurig på det. Då det dock är det enda riktiga kravet han ställer för att gå med på denna galenskap går jag honom ändå gärna till mötes. Så in på öpet vi rullar och ber om "fullt". Jo, de tankar åt en här. Bara att betala och se glad ut. Åter igen så blir det ju en liten folksamling runt en (typ alla anställda (vilket på en turkisk mack är ett helt gäng)), och den engelskspråkige anställde fick agera tolk. När dock den obligatoriska were-are-you-from-frågan var ställd och samtalet fort och obönhörligt hamnade på Ibrahimovich och, vad jag mycket osäkert tror, Mellberg så hamnade alla de andra på efterkälken. Tillsammans med mig kan jag ju tillägga, fotboll är ju trots allt inte min stora passion.
Då skulle det ju naturligtvis bjudas på te. Detta var alltså efter den långa nedförsbacken men understället fortfarande på.
Jag fattar verkligen inte det här med varma drycker när det är asvarmt. Regn, rusk och höst (Göteborg...) = hurra för te, men sommar, sol och tropisk värme = inte te. Åter igen en snabb termodynamikskunskapsinhämtning.
Nåväl, när det är framdukat och alla är glada så tackar man inte nej. Något hyffs har man ju ändå.
Ni får tycka vad ni vill, men jag tyckte det var rätt kul. För när den kvinnlige mackarbeteraskan, som inte var så vidare haj på engelska frågade om jag ville ha mer, och jag var osäker på om frågan var om hon skulle ta glaset eller om hon skulle fylla på i glaset så försökte hon på engelska.
"I love you, yes?"
Eftersom det nu inte var så hankigt om frågan var huruvida jag ville ha mer te eller om det var frågan om ett frieri blev svaret ändå ett artigt "nej, tack". Log lite för mig själv, satte på mig mina kläder, tackade för visad gästfrihet och åkte vidare.

För övrigt har man nog varit iväg lite för länge när man tycker att det känns bekvämt att diskutera bergserossionsbekämpning medelst trädplantering på tyska. Att det är skönt att prata med någon man förstår.
Nu: Klättra ner till baslägret i det mörker som har sänkt sig här medans jag satt och skrev.