Exhibitionist, javisst.

Jag kan vara kliniskt galen.
Idag har jag stiftat bekanskap med den bördiga rumänska matjorden, den är i sanning bördig. Igår var jag ute och åkte lite motorcykel, en inte helt ovanlig sysselsättning för mig den senaste tiden. Men efter ett tag i sadeln kände jag (och framförallt kanske min rumpa) att det lite räckte. En inte helt ovanlig känsla för mig den senaste tiden. Vad jag gjorde då var att göra i ordning min bädd för att gå och lägga mig. En inte helt ovanlig procedur, inte bara den senaste tiden. Detta följt av ännu mera vanligheter, typ somna, sova, vakna och äta frukost. Sedan skulle jag tillbaka ner och ut på den vägen jag hade åkt av kvällen innan. Då märkte jag att jord som det har regnat på är löjligt halt. Den gode biologiläraren på gymnasiet försökte säkert förklara det här med jordens kornstorlek i förhållande till dess bördighet, men som allt på gymnasiet var det lite bortkastat på mig. Nu har jag dock studerat friktionskoefficienter irl, så att säga. Vatten + småkornig jord = halare än snö.
And now for something completely different.
Rätt ofta nu för tiden vet jag inte helt vad klockan är.
Är även en del dagvill, man blir gärna det när man inte har någon veckostruktur alls. Vidare har jag mer än en gång märkt att jag inte har en aning om vart jag är någonstans. Man kollar på kartan och tänker bara något i stil med: "Ehh..."
En del människor, rätt många till och med, hävdar att ett par dagars retreat är personlighetsförändrande. För dig som inte vet vad en retreat är så går det, vad jag har förstått, ut på att knipa käft. Och här gör jag en liten tolkning. Att den här resan (ensam med mina tankar (även om jag nu tror att bloggande under en retreat skulle klassas som "fusk")) också kan vara personlighetsförändrande.
Alltså.
Jag är varken orienterad till tid, rum eller person.
Eller: Disorienterad x3.
Eller (mer populistiskt): galen.
Det är bra att veta, för det är det jag tänker skylla på.
Jag tycker vanligtvis inte om uppmärksamhet, men här verkar jag ju göra allt för att få lite blickar. När det då inte räcker med att grabbarna (och inte lika många tjejjer) längs färdvägen kommer springandes ut till och längs vägen för att se den okända batman-karaktären, höra gaspådrag och/eller bara vinka. Eller alla samtal som kommer av sig och huvuden som vänds.
När det inte räcker.
Då tar man och i framhjulet samlar på sig rimligt med lera, bestående då av aldrig så bördig rumänsk jord och nattens nederbörd, och sedan åker ut på vägen. Blöt asfalt är rätt hal redan som den är, med framhjulet fyllt av lera blir det lätt en i snowboardkretsar så kallad ett-åtti-ground. På det här sättet får man nämligen uppmärksamhet även från de som inte är ett dugg intresserade av varken motorcyklar eller av marvel comics-karaktärer. En succé.
Nu: Ännu en hotellnatt.