Det här borde kanske inte mamma läsa.

Jag vet inte helt vad jag grundar det på, men jag har fått för mig att min mor på något ogrundat sätt är lite orolig då hennes son far omkring på random i Europa. Och hur ogrundat det än må vara, om det nu alls är så, så finns det viss risk att aftonens inlägg blir till lite sten på bördan. Jag skall nämligen prata trafik. När man nu slutligen lyckades kommaut på vägarna måste man ju få prata lite om det. Så nu kommer det: Polackerna är inte kloka!
När man åker över gränsen sitter det ett fint plakat som förklarar hur fort man får köra vart (varför man inte har skyltar med den aktuella hastigheten på det aktuella stället istället förstår jag ju inte, men nu är det ju som det är). Den skylten, vid gränsen, var rätt stor och jag vet inte om jag kommer ihåg allt rätt, men vad jag vet är att ingen bryr sig om någonting på den över huvud taget. I en by/ort/stad ("tätbebyggt område" är nog rätt term) är det femtio, förutom på natten då det är sextio. Så när man på dagen ligger stabilt på de ryggmärgsmässiga 69 pinnarna så vill alla (förutom cyklister och traktorer) väldigt gärna om. Och sådana petitesser som "omkörningsförbud" eller "heldragen linje" efterföljs precis lika petnoga och ordentligt som hastighetsgränserna. Stora lastbilar som bara mosar sig om. På smågator. I nitti knyck.
När skymningen sedan börjar falla och man tänke:r "ja, om man skall hitta en tältplats". Bara för att inse att man ju är mitt inne i Warsawa och att det där är precis bomkört att hitta mysiga skogsgläntor. Då vill man ju ur stan. Tyvärr var detta tydligen en fredageftermiddag och typ varenda warsawabo hade kommit på samma briljanta tanke.
I göteborg har jag övat en del på att ta mig fram i trafikköer, jag har till och med blivit ganska bra på det. Men när man sedan hänger på så många väskor som får plats och sedan så mycket lösöre att till och med Boldor blir påverkad, det är då kommer det en galen polack på en bmw gs1150 och visar hur man gör. Och jag bara satt och hoppades att jag åkte åt rätt håll.
Men det kan jag ju säga att bara man tar seden dit man kommer så blir det... Är det ju brutalt roligt! Och om man kör på en låg växel (så att det låter sådär ab-svensk-bilprovning-non-approved) så flyttar sig alla snälla polacker också.
Så: kör de hårt så kör jag hårt, annars blir man överkörd.
Nu: sova i en säng, med lakan och hela baletten.

En odé till tuben.

I ett land inte allt för långt borta säljs produkter i tub, det är ett bra sätt att mat bevara. Att mat på flaska eller burk snabbt förfara, det förefaller rimligt att befara. Så därför ber jag nu till matleverentörernas egna kerub, och bara hoppas han mina böner skall besvara.
Jag har kommit på att man skall vara två om man skall göra en sådan här resa.
För ett par timmar sedan var jag inne i en affär och tänkte att jag skulle köpa något att äta, kanske ett par frallor, lite pålägg och en kopp (ellerja, balja (kastrull) eftersom jag inte har med mig någon kopp) te. Teét hade jag sedan förut (det går mycket bra att dricka direkt ur kastrullen) så bröd och pålägg var allt som behövdes. Bröd lyckades jag hitta - ett par mycket fina polska frallor, hatten av för polska bagare. Dock. Det säljs väldigt lite pålägg i enportionsförpackningar i polska livsmedelsaffärer. I runda slängar inga alls. Vilket jag i ärlughetens namn antar vara ungefär i samma storleksordning som i motsvarande butiker i gamla svedala. Till slut föll valet på en 200g-förpackning med små ostar, något som såhär i efterhand känns som rätt lagom kvällsfika till två glada resenärer. Det är en hel del fett i de där små gynnarna.
Lärde mig för övrigt i går att det är lättare att blogga än att koka soppa i absolut kolmörker, därför har jag nu redan fikat.
Nu: lyssna på polenskogens ljudrika tystnad.

Ligger i ett tält vid en älv i en skog.

Har nu för första gången rest mitt tält.
Får nog tycka att det gick rätt bra, duken var hel, alla pinnar fanns och snörena satt på, vad jag i alla fall tror är, rätt plats. Skymningen faller och myggen håller sig på andra sidan myggnäten. Nu har alltså resan äntligen börjat. Ellerja, äntligen och äntligen, men börjat har den hur som helst. 
Har hittat min tältplats på äkta familjen-Lidman-manér, vilket innebär att man helt enkelt svänger av på en mer eller minder slumpvis utvald avtagsväg (vilket i sig kan upprepas) och kör tills den tar slut, eller blir så liten och oansenlig att man inte längre kan ta sig fram. Då är man framme. Har man bil och husvagn får man sedan backa, jag har mc så jag kan vända. Men det är hur som morgondagens problem. Nu skall jag koka mig en soppa. Tror jag. Det här med att förstå vad för mat man köpt har ju gått lite si och så såhär långt, men jag hoppas på det bästa. För övrigt hittade jag en liten röd burk som det stod Jozo på och var i väldigt mycket lik de burkar hemma som det också står Jozo på. Så ingen mer lågsaltskost för min del.
Nu: Soppa?

Att falla ur ett träd, med stil.

Det här med att resa var ju tydligen inte min starka sida. Men eftersom jag har trevligt så tänker jag att det inte gör så mycket att det hålls ett tempo som är under all kritik. Idag till exempel så har det snickrats (ellerja, mycket sagt kanske, snarare eldats) på ett tak, ätits en massa mat och eftersom vi ändå var ute så passade vi på att klättra lite i träd också. Och eftersom vi ändå var uppe i träden så passades det på att ramla ner lite grand. Men då med stil, naturligtvis.

Nu tycker jag dock att tidigare nämnda tak borde bli klart innan morgondagens afton, så då borde jag åka om inte i morgon så på tisdag. Men å andra sidan så borde jag ju ha åkt i fredags också, gick ju sådär.
Nu: kvällste kanske?

Ibland blir man osäker.

När man är ute och vandrar lite för sig själv och stöter på en sådan här skylt:

så tänker man lätt att man trots allt har sorgligt bristande språkkunskaper.
Nu: tina upp, bädda ner och sova.

Det går ju lite bra och lite dåligt.

Igår försökte jag äta mat. Med blandad framgång.
Det var så att säga ännu ett misslyckande på temat "hur svårt kan det vara?".
Jag gick in på en affär, tänkte att en påse makaroner och en korv, har ju visat sig som ett vinnande koncept tidigare vid stormköksrelaterade utflykter. Så en påse makaroner, någonting saltrelaterat, en korv och lite olja blev min handligslista. Men då min ryska fortfarande är precis lika dålig som min lettiska så vet jag inte vad salt heter, hur det ser ut eller vart det står. Bland kryddorna hittade jag dock en "Santa Maria, Black and White" peppar och salt i samma. Visades vara mitt första misstag/misslyckande. För någon hade ju nämligen ställt en burk med saltlöst svartpeppar i samma kartong. Bra om man skall minska på saltet, dåligt om man skall salta makaroner. Korven tog jag en som såg ut som en falukorv, och så en flaska olja på det.
Det är osäkert vilken av de två sistnämna punkterna som var det största misstaget, men monumenalt dåligt var det oavsett. Oljan gissar jag var någon salladsolja som blev helskum när man värmde upp den (mina tankar började till slut gå mot linoljehållet) och korven var tydligen en påläggskallskuretsanrättning. Det hela smakade lite som gamla (för gamla) fiskbullar i härsken olja. Så till det en skål med osaltade makaroner. Det var helt enkelt så att det inte gjorde något att jag hade glömt besticken i ryggsäcken hemma hos mina nya vänner.
Nu: celebration in church.

Utrikes

Sitter på ett planetarium i Ventspils och känner mig lite vilse. De pratar på ett konstigt språk här, och har turistkartor på så smidiga språk som estniska, ryska, polska och, naturligtvis, lettiska. Synd att man inte behärskar ett enda av dessa språk, får vara nöjd med att känna igen bokstäverna.
Men än så länge har jag inte så mycket att berätta, förutom att:
Golvet på båten inte alls var en mjuk och skön heltäckningsmatta, de hade gått på det betydligt sovvänligare stenalternativet.
Baren på båten sålde smörgåsar som såg goda ut, tyvärr stängde de rätt tidigt.
Kvinnan som satt i receptionen var inte mycket för att interagera med resenärer.
Pajsaren i rummet bakom receptionen var betydligt trevligare.
Att man som motorcyklist naturligtvis skall köra i lastbilsfilen när man skall ombord.
Och slutligen att en dator i lettland tycker att jag stavar som en kratta.
 Nu: stjärnhimmelsundervisning på något exotiskt språk.

Never trust a guy with a shiny gear

Det blev ett till orest reseinlägg, jag fick nämligen hem en massa grejjer.
En bergsklättrarbekant sa till mig en gång när jag började klaga över att hans rep var lite slitna att man aldrig skall lita på någon med allt för ny och fin utrustning.
Nu har jag lite bevisat den sanningens inneboende sanning.

Det kom ett kök:

Det kom ett sovrum:

Men sovsäcken hade jag faktiskt sedan förut.

Det kom en sjukstuga.

 Det kom ett badrum.

Och alldeles nyligen kom en bostad.

Men för att kompensera allt detta skinande nytt:

 BOLDOR!

Hur som helst, lita inte på mig.

Ett par båtar.

Idag ringde en god vän hemifrån. Vad som nu menas med hemma nu för tiden. Men han ringde och vi diskuterade lite huskonstruktion, och nu när jag har kollat lite mer så är mineralull styvt dubbelt så isolerande som gasbetong. Men när efter detta trevliga och lite otippade samtal var till ända så satt jag ju där med en telefon i handen och ett par uppdrag väntades. Tog då tag i saken och beställde en båtbiljett, mellan Nynäshamn och Ventspils. Fick då prata engelska i telefon med en kvinna som bröt starkt på något östligt, tror jag, språk, kändes då lite som att jag skall ut och resa i stora världen. Beställde sedan en till biljett, mellan Visby och Nynäshamn, men det gjorde man ju, som vanligt, på internet och det kändes inte lika exotiskt. Nu är hur som helst en massa saker på väg på posten, biljetterna bokade och motorcykeln färdigkittad. Dessutom skall vi på lördag gjuta en platta och sedan kan jag åka.
Bra tajmat.
Hoppas jag.
Så nu kan det vara slut på inlägg som inte är reseberättande. Kanske att jag gör ett inlägg om att jag är nervös för att jag skall åka imorgon eller nått, men den dagen den sorgen.
Nu: Fika.

Septembersommar.

I en barnvisa som man sjöng när man var liten skrålar man ju, till melodin av Beethovens nionde symfoni, om att "juli, augusti och september, härlig sommar är det då". Idag är det då första september och jag måste få påstå att det alls inte ett minsta dugg är något som helst sommar idag. Det är höst. Var ute och jobbade redan för ett par veckor sedan och kände att tjocktröja (någon hellyhansenkopia) var lagom. Lade mig förvisso sedan för att sova ett par dygn dagarna efter. Men jag är helt säker på att det inte bara var feber, det var askallt. Nu är det då, ett par veckor senare, september. Och hur bra Beethoven än var så blir inte september sommar, alls. I alla fall inte här. Men jag gick idag förbi min motorcykel, som har fått sina packväskor och nu bara står och väntar, och jag blev nästan lite pirrig. Snart åker jag, till sommaren.
I måndags var jag inne och lärde mig en ny grej inom infektionsmedicin. Att vaccinera sig är tydligen viktigt, men viktigare än själva vaccineringen (stickandet alltså) var tydligen att få en stämpel i ett litet block. Skall försöka att inte tappa bort det blocket. För om man skall få komma in i vissa afrikanska länder så var man tydligen tvungen att vara vaccinerad för gula febern. Nu vet jag ju inte om jag kommer komma så långt så att det verkligen blir aktuellt. Men möjligheten finns. Och jag är rätt spänd.
Nu: Fika.