En odé till tuben.

I ett land inte allt för långt borta säljs produkter i tub, det är ett bra sätt att mat bevara. Att mat på flaska eller burk snabbt förfara, det förefaller rimligt att befara. Så därför ber jag nu till matleverentörernas egna kerub, och bara hoppas han mina böner skall besvara.
Jag har kommit på att man skall vara två om man skall göra en sådan här resa.
För ett par timmar sedan var jag inne i en affär och tänkte att jag skulle köpa något att äta, kanske ett par frallor, lite pålägg och en kopp (ellerja, balja (kastrull) eftersom jag inte har med mig någon kopp) te. Teét hade jag sedan förut (det går mycket bra att dricka direkt ur kastrullen) så bröd och pålägg var allt som behövdes. Bröd lyckades jag hitta - ett par mycket fina polska frallor, hatten av för polska bagare. Dock. Det säljs väldigt lite pålägg i enportionsförpackningar i polska livsmedelsaffärer. I runda slängar inga alls. Vilket jag i ärlughetens namn antar vara ungefär i samma storleksordning som i motsvarande butiker i gamla svedala. Till slut föll valet på en 200g-förpackning med små ostar, något som såhär i efterhand känns som rätt lagom kvällsfika till två glada resenärer. Det är en hel del fett i de där små gynnarna.
Lärde mig för övrigt i går att det är lättare att blogga än att koka soppa i absolut kolmörker, därför har jag nu redan fikat.
Nu: lyssna på polenskogens ljudrika tystnad.