Matrast.

Ni vet hur det sägs att man skall äta där det är många andra som äter, för att det skall vara god omsättning och att man på så sätt skall slippa gammal mat och allt för mycket bakterier. Lite sådär att-ha-hjälm-när-man-kör-motorcykel-feg-svenskt lixom.
Idag gick färden äver rätt små och oansenliga vägar, genom rätt små och oansenliga byar och över rätt stora och imponerande berg. Har sedan i morse försökt hitta en matvaruaffär men tro det eller ej, ICA är rätt ovanligt i små pittoreska turkiska byar. Där finns kanske en, eller ett gäng, småbutiker som har ett utbud liknande en svensk mack. Och mackar som har ett utbud liknande en mycket dåligt sorterad svensk glasskiosk. Ni vet de på badstranden, i slutet av augusti.
Så när man far förbi en restaurang så tänker man - varför inte. Vänder och inser att det ser väldigt stängt ut.
Men när man skall till att vända igen så kommer den kostymklädde ägaren/kocken/fiskaren ut och vinkar och hävdar att det alls inte är stängt. Eller något ditåt. Efter diverse pekande, viftande och samtalande (på varsina språk) lyckas vi komma överens om en fiskmiddag med grillad fisk och grönsaker. Tror jag. Varpå jag slår mig ner och han tänder grillen, skär grönsaker och går ut och fiskar.
Jag tror att det här kan ta en stund.
Nu: Fortsätta bygga aptit.