Te. Del 2.

Bara det om att när jag ätit upp min lunch där i borgruinen så kom en turk.
-Oj, tänkte jag.
Man kanske anses som lite tokig i huvudet om man sitter ensam i en gammal borgsruinstrappa och filosoferar med ett stormkök, lite matprylar och en jackhög runt sig. Man kanske till och med gör något opassande.
-Är du själv? Eller är det fler som stryker omkring här? Frågade han. Tror jag. Det var ju som mer en charad än ett vokalt samtal. Han pratade ungefär lika bra engelska som jag pratar turkiska.
Men efter lite umgänge så ville han ge mig något, och eftersom det inte var tedags och pengar var det enda han hade så undrade han om jag ville ha lite sådant. Och jag hoppas åter igen på att jag inte var allt för otrevlig då jag tackade nej. Men sedan fick jag träffa hans kompis som tyckte att min skyddsjacka var astöntig. "Det räcker ju med en vanlig skjorta", var hans inställning.
Ja, fast kommunikationen fördes ju på ett liknande sätt även i det här fallet så nyanserna kan ha skiftat.
Vänligt och gemytligt var det i alla fall.
Nu: Dagens höjdpunkt, luftmadrassuppblåsningen!