Vi börjar bli rätt goda vänner Boldor och jag. Lite som den kamratskapen som män som har kämpat tillsammans i olika krig brukar yra om lite så där romantiserat. Ja, alltså inte romantiskt som i erotiskt. Alls.
Men när man är tillsammans under lite lagom extrema former så får man en speciell relation. Det är väl därför som hela den teambyggargrejjen är en industri.
Vi är hur som helst på löjligt samma våglängd Boldor och jag, vi vill hem. Det börjar vara rätt kallt nu, och då är ju inte motorcykel det optimala transportsättet. När dessutom motorcykeln i fråga har kämpat sig runt på "vägar" som dessa, genom skogar och över berg börjar ju en del bli lite slitet. Idag dog till exempel hastighetsmätaren. Igen. Och igår märkte jag att framhjulet är lite skumt, det har som bakats om på något sätt. Om man svänger lite åt vänster i lagom låga farter börjar det lätt att wobbla. Wobbla är när framhjulet börjar svänga lite höger-vänster-höger som det vill. Wobblar det för mycket så blir man lätt trasig. Hur som helst så botas det med fart. Känns ändå rätt lustigt när Boldor lite grand försöker kasta av en i farter runt femtio men gladeligen mosar på i den vänstraste av tyskarnas motorvägsfiler. Han vill helt enkelt komma hem. Lite rolig känsla när man tittar på varandra och båda lite krystat förmedlar att "Jag orkar om du orkar." Men samtidigt i ögonvrån där i samma blick så finns fortsättningen "Annars kan vi ju övervintra här..."
Nåväl, det närmar sig obönhörligt. Det där vita luddet alltså. Idag stod det en plogbil på bensinstationen där jag tankade, då, också, känner man lite som att motorcykelsäsongen nog är lite slut.
Nu: Bekanta mig med den tyska skogen.
Det kanske är läge för att vinterparkera Boldor i Hulan och sedan åka med oss till ön på onsdagmorgon? Kram mamma
SvaraRadera