Ensam igen.

Vid den turkiska gränsen mötte jag Tam. Tror jag, min backupteori är att jag har blivit galen och beställer mat till hjärnspöken. Vi slog hur som helst följe till Antakaya där vi skulle möta hans två kompisar för att se om äventyret kunde fortsätta. Fast det gick inte helt bra, för nu är jag här och har tappat bort min walesare. Eller blivit frisk. Hur som känns det lite snopet, sitter nu och avvaktar på en i Antakaya centralt belägen punkt och hoppas någon av dem skall åka förbi. Men är inte speciellt hoppfull.

Senare.

Än mindre hoppfull har jag checkat in på ett annat hotell.

Senare.

Väntar på mat.

Senare.

Kycklingkebab. Med persiljesallad.

Senare.

Mättare och gladare går jag omkring på random med en vattenflaska och känner mig lite 2007.

Senare.

Blev stammis.

Senare.

Ny persiljesallad.

Senare.

På hotellet, trött.
Nu: Sova.