Nyanländ.

Befinner mig nu åter i denna gråhetens huvudstad. Från värmen till ett novembrigt Göteborg på ehh.. fyra(?) dagar var ju inte den här resans skojigaste episod, men ändå - väldigt skönt att var tillbaka hemma.
Nu är hur som helst min resa slut och därmed även detta frenetiska bloggande. Jag tackar för visat intresse och åker till vinterparkeringen i Hulan. Och återkommer naturligtvis vid nästa resa, någon som vill med till Indien?
Nu: Mot barnen.

McDonalds fortsätter att övertyga.

Detta är, tror jag, fjärde gången under denna resa som jag besöker detta de gyllene bågarnas tempel. Ännu en gång för att nyttja det trådlösa nätverket som jag har fått för mig alltid skall finnas. Men min övertygelse härvid börjar ruckas en del. På Cypern (huvva) trodde krämaren att jag behagade skämta när frågan ställdes. Ett annat svar var sonika "no kaputt". Men tyskarnas variant är ju nästan rolig, bara personer med tyskt mobiltelefonnummer har tillgång.
Jag tänker då, om man nu har en tysk mobiltelefon har man inte internet i den då?
Nu: Sista natten i tältet.

Svenska.

När man för första gången sedan man lämnade hemmets lugna vrå där i slutet av september får höra vad som skulle kunnat vara svenska, så är det skånska! Denna avart av språklig kommunikation.
Nu vet jag inte längre om jag vill hem.
Nu: Åker hemåt ändå.

Punktering.

Jag sade ju att framdäcket började bli lite lurigt. Alldeles nyss åktes det rakt framåt i godan ro och plötsligt började det lukta bränt gummi, sådär som ett mycket slitet däck kan lukta. Eller som herr O luktar för jämnan. Jag börjar genast fundera på om man inte borde stanna. Eller hur lurigt det är att köra en motorcykel med punka. Måste man ramla? Efter rätt få meter är det ju, så tydligt som aldrig det, bara slarvsylta av det luktande däcket. Turligt nog för mig var det inte mitt däck som luktade, det var vänster bak på Fiaten framför.
Lucky me lixom.
Nu: Tina.

En man och hans springare.

Vi börjar bli rätt goda vänner Boldor och jag. Lite som den kamratskapen som män som har kämpat tillsammans i olika krig brukar yra om lite så där romantiserat. Ja, alltså inte romantiskt som i erotiskt. Alls.
Men när man är tillsammans under lite lagom extrema former så får man en speciell relation. Det är väl därför som hela den teambyggargrejjen är en industri.
Vi är hur som helst på löjligt samma våglängd Boldor och jag, vi vill hem. Det börjar vara rätt kallt nu, och då är ju inte motorcykel det optimala transportsättet. När dessutom motorcykeln i fråga har kämpat sig runt på "vägar" som dessa, genom skogar och över berg börjar ju en del bli lite slitet. Idag dog till exempel hastighetsmätaren. Igen. Och igår märkte jag att framhjulet är lite skumt, det har som bakats om på något sätt. Om man svänger lite åt vänster i lagom låga farter börjar det lätt att wobbla. Wobbla är när framhjulet börjar svänga lite höger-vänster-höger som det vill. Wobblar det för mycket så blir man lätt trasig. Hur som helst så botas det med fart. Känns ändå rätt lustigt när Boldor lite grand försöker kasta av en i farter runt femtio men gladeligen mosar på i den vänstraste av tyskarnas motorvägsfiler. Han vill helt enkelt komma hem. Lite rolig känsla när man tittar på varandra och båda lite krystat förmedlar att "Jag orkar om du orkar." Men samtidigt i ögonvrån där i samma blick så finns fortsättningen "Annars kan vi ju övervintra här..."
Nåväl, det närmar sig obönhörligt. Det där vita luddet alltså. Idag stod det en plogbil på bensinstationen där jag tankade, då, också, känner man lite som att motorcykelsäsongen nog är lite slut.
Nu: Bekanta mig med den tyska skogen.

Vi måste ju diskutera politik.

Och det blev visst Cypern. Nu har jag ju för länge sedan lämnad både ön och ockupationsmaktslandet och därmed sluppit ur, om inte deras radiospaningstokerier så åtminstone, deras jurisdiktion.
Och vågar därmed vara ärlig när jag säger att:
Jag tyckte inte om att vara på Cypern. Alls.
Låt mig med några ord förklara varför, och med "några ord" så menar jag ju självklart att det precis som vanligt blir en aldrig sinande ström av ordbajseri.
Okej.
First thing first.
Hela ön är en jättestor sandlåda.
Och då menar jag inte ur sandexistensperspektivet, för någon öken är det inte. Skulle kunna vara rätt mysigt, om det hade bott några andra där.
Nej, med "sandlåda" syftar jag uteslutande på mentaliteten.
"Han slogde mig! Buhu, buhu!"
"Men dom började!"
"Men han sloooog mig!"
"Men det var dom som började!!"
För att lite modifierat citera bland annat Magnus Betnér.
"Det var [fyrtio] år sedan. Släpp det nu!"
Jag tycker det är mer än dags att vi tar varandra i hand och sjunger "We shall overcome".
Eller "kumbaya".
"We are the world".
Eller något helt annat.
Men snälla, skärp er.
Som jag ser det finns här två allternativ:
1 - Börja fokusera på en lösning.
2 - Fortsätta kasta sand.
Nog om det nu, det var ju trots allt inte bara krig. Nej, det var ångestskapande på så många fler nivåer.
Kom ju iland på "fel" sida. Den olagliga. Den ockuperade. Även den enda med färjetrafik. Fick där hur som helst njuta av dessa tokars stämpelfrenesi och pappersexcercis samt att lära mig att inte mitt försäkringsbolag, heller, har erkännt nordcypern som land.
Nordcyprioter är ju, av födsel och ojejdad vana, precis lika dåliga på engelska som turkar i gemen. Det gör att det blir lite svårt att undersöka hur det känns att vara ockuperad och/eller att ockupera. Dessutom var jag ju där, efter att tullskådespelet var överstökat, i ungefär fyrtiofem minuter. Mötte under den tiden två personer, varav ingen jag fick någon som helst relation till.
Sedan hamnade jag ju av vägdragningstekniska skäl på sydsidan, träffade där först av allt en bangladeshisk student som hävdade att allt var jättebilligt. Men så fel han hade. Rätt exakt som svenska priser.
När jag efter, vad jag skall minnas det som, polisincidenten hamnade jag ju således i Limassol. Eller Lemesos. Eller något däremellan.
Hur det än stavas så, där var det fest. Hej och hå så fåfängt. Lite som ett Kyäni-event, ångestskapande vid blotta tanken.
Två bilder som jag tyckte talade om hur det var på sydcypern.
Första bilden:
Kommer in på en restaurang för att få en liten matbit och kunna nyttja deras bredband. Då visar det sig att en del av restaurangen är bokad för en slags barnkalas.
Det är väl helt i sin ordning.
Där finns således ett gäng barn (rimligt) och ett gäng föräldrar (inte helt orimligt det heller), företrädesvis mammor. Och helt ärligt så tror jag nog det kan vara så även hemma i jämnlikhetens mecka.
Problemet var hur de såg ut. Det var lite för trångt, lite för genomskinligt och alldeles för dyrt. Det var inte stilfullt, inte vackert, inte sexigt - bara dyrt. Och hej, det är lugnt - är du rik, köp dyra kläder. Men om du är så rik, ha inte fester på McDonalds!
Som för övrigt inte hade något bredband.
Andra bilden.
En man kommer åkandes på en Suzuki GSX-R 750.
En tuff hoj.
Med en böna bakpå.
Inga töntiga skyddskläder.
Således ett mycket tufft par.
Mannen har, för att visa hur härligt tuff och rik han är fått motorcykeln lackerad i rosametallic.
Jag har inget emot denna motorcykel, det är, som jag har förstått det, en mycket bra motorcykel. Den skall tydligen till och med vara snabbare än Boldor. Och då är den minsann snabb. Hur som helst blir den ju inte snabbare för att man lackerar den rosa och struntar i skyddskläderna. Men i titta-på-mig-vilken-dyr-motorcykel-jag-har-facken så är det ju fortfarande bara en Suzuki. Ingen Bimota direkt. Och till och med "bara" en 750.
Hela sydön kändes som "titta på mig, jag har råd med den/det/de här jättedyra motorcykeln/smycket/ kläderna/vadduvill. Men så körde man å andra sidan opel, bodde i ett ofärdigt hus och festade till det på dånken. Lite som att sälja sin Volvo för att ha råd att vaska dåmpa på stockholmsveckan.
Skönt att man slipper bo där.
Nu: Sova. På en soffa. I ett hus. Ett hus med sprakande braskaminer.

Temperaturskillnader.

När man vaknar i ett kylskåpskallt Grekland, åker genom ett behagligt Albanien för att hamna i ett sommrigt Montenegro känns det lite som att man kanske åker åt fel håll. En känsla som försvann i Kroatien.
Behagliga 17 grader på ena sidan tunneln, mindre behagliga 14 på andra sidan. Fem tunnlar (och en natt på en rastplats) senare var det nere i 6,7 grader, jodå nu bär det tydligen av mot Svedala.