Alla dessa skyltar.

Bor på hotell igen.
Har frågat lite fler folk om vad de tror om idén att slöcampa lite i skogen, sådär opreciserat som jag gjort hittills, och än så länge hävdar inte mindre än hundra procent att "ja, du kommer få problem med polisen". Studien är förvisso inte tillräckligt stor för att vara statistisk signifikant och så vidare, men hundra procent är ändå hundra procent.
Hur som helst.
Jag minns en skylt i skogen i Lettland som gav mig lite huvudbry. (Den här)
För några dagar sedan var jag ute och körde lite på måfå på en relativt dålig väg, och helt plötsligt blir den stenlagd. De gillar sådant här nere, stenbeläggningar.
Man tänker sig att man närmar sig en bergsby eller något sådant, men nope. Män som viftar, män som låter lite arga och män med vapen. Och den här skylten (den översta).
Lättare att förstå.

Den andra skylten är lite klurigare, passerades idag. Förslag, någon?

Har lärt mig en del om Cypern.

När jag åkte till Cypern trodde jag i min fåniga enfald att det var en ö som var delad i en turkisk och en grekisk del. Det visade sig vara fel. En massa krångel håller det tydligen pås med här. Det är förvisso relativt stabilt, men det är fortfarande någon sorts krigstillstånd. Så, enligt den polisstyrkan som tänkte komma och väcka mig i morse, det hela kokar ner till att man inte skall tälta i skogarna.
Vilken tur att det började regna.
Följande har jag lärt mig:
1 - Att ta båten från Cypern till Grekland är oerhört dyrt, om man skall åka båt dit så åker man via Turkiet.
2 - Att tälta i det vilda är inget som rekomenderas.
3 - Här är billig (nåja) bensin, men dyr mat.
4 - Att resa totalt oförberett kan bli dyrt.
Nu: Äta choklad och KOLLA PÅ TV!

En morgon, en frukost och en hagelsvärm.

Igår kväll gjorde jag läger i en sänka. En rätt mysig sänka som hade ett stort platt golv med alldeles perfekt tältpinnefasthållarjord. Här hade jag inte tvivlat det minsta på tältet hur mycket det än hade blåst. Ja, inte mer än vad jag hade tvivlat på en slumpvis utvald lada i samma väder. Men vindstilla och, som sagt, i en sänka. Det var en mycket lugn natt, sov som ett litet barn.
Och med "sov som ett litet barn" menar jag att jag sov gott, ingen kolik-grej alltså.
Tänkte att jag när jag vaknade på morgonen skulle klättra upp på kanten för att se vad för område jag bosatt mig i. Kanske ta ännu en motljusbild på lägerplatsen. Men se det blev inget med det. Det är nämligen lördag (edit: oops, söndag) idag. Och på lördagar (edit: ja, alltså söndagar) går man tydligen man ur huse för att jaga harar och fåglar. Det smäller på ganska bra här kan man ju säga. Jag valde att klättra upp bara ett par meter till en platt sten för frukostinmundigande, men då flög det ju så klart upp en mindre fågelsvärm, med påföljande knallpulverkonsert och hagelregn. En av jägarna tipsade mig om att "inte få mig själv skjuten" och tyckte då att jag skulle hålla mig där nere. Så jag gör nog så.
Nu: Passivt undvika att dö.

En missad gräns.

För vad som nu känns lite som en evighet sedan åkte jag in i Rumänien. Då vid gränspassagen frågade den snälle tullkonstapeln mig vart jag skulle och eftersom någon någongång har sagt att "ärlighet varar längst" svarade jag sanningsenligt:
"Jag vet inte."
Då undrade den snälle tullkonstapeln om jag visste vart jag var, vad jag gjorde och vilket land jag var på väg in i. Det visste jag.
Idag åkte jag av en färja och in i ett land, ett land som jag innan idag inte visste fanns. Tog mig hur som helst genom tullens olika stämpelglada personalstyrkor. Löste bland annat en trafikförsäkring för en vecka, då jag inte heller den här gången kunde säga hur länge jag skulle vara i aktuellt land.
Några (typ två) timmar senare åkte jag in på en mack, ville som låna toaletten. Får där möta en student från Bangladesh som sitter och degar. Han upplyser mig om att jag nu är på södra cypern, där min svenska trafikförsäkring är fullt giltlig. Så nu måste jag i morgon (tror jag) åka tillbaka till den tullstation jag missat och kolla om jag skall ha någon mer stämpel.
Eller så struntar jag i det.
Strunta lät bra.
Vad är det värsta som kan hända?
Nu: Sova ikapp lite.

Sista dagen i Turkiet?

Har nu för andra gången druckit turkiskt kaffe, det är verkligen inte gott. Som kokkaffe på espressokaffe. Huvva.
En helt annan sak, här i Mersin har jag nu två gånger blivit tipsad att inte gå omkring här där jag nu är när det är mörkt. Vilket det nu är.
"Maffian, du vet."

Mersin International Port borde kunna ta en rätt okej placering i en tävling om världens tråkigaste vänthall. Och världens minst radikala säkerhet. De har nämligen en fancy väskröntgenapparat som används oerhört pliktskyldigt (har röntgat min väska fem gånger tror jag, med kniv och allt) men vars skärm nog lika gärna kunde vara avstängd ehuru de inte tittar på den. Vidare en metalldetektor som alla går igenom och som indikerar på tre av fyra. Bra där. Men ingen bryr sig. Bra där.
Det är dock väldigt roligt det faktum att jag inte vet huruvida jag är på väg ut ur landet eller bara skall åka lite båt. En del säger "gå dit", andra säger "nejdå" och så ytterligare budskap i stil med "sätt dig du och koppla av". Och med "säger" är det ju som vanligt charader. Mycket förvirrande.
Nu utbrast just farsen "Turkiska armen embarkerar", oerhört komiskt på min ära. Det var den mest oeffektiva tömning/fyllning jag har sett.
Bara teet som saknades annars var det en rätt bra bild av turkiet. Några som härjar, få som jobbar och de allra flesta står och tittar på. Men som sagt, det saknades te.
Också roligt, när jag skulle åka ombord saknades en stämpel i passet. Har vi hört den förut?
In till herr passpolisen igen för ett nytt försök. En fin, blå stämpel. Så nu är jag nog på väg till Grekland. Ellerja, grekiska Cypern.
Nu: Sova, i en av vad vi kan kalla "vilstolarna".

Nytt mål, sämre väder.

Jag och turkarna har olika definition på "dåligt väder".
Letade mig efter en del om och men ner till något som såg ut som en färjeterminal. Hittade där två biljettluckor, med två olika precis lika ickeengelsktalande personalstyrkor. Gav upp. Hittade en färjeterminalsvakt som upplyste mig om att dagens färjetur var inställd på grund av dåligt väder. Att morgondagens färjetur var inte för fordon, och att det kanske skulle gå en färja på söndag.
Gav upp igen.
Åkte till nästa stad.
Hittade en färjeterminal med engelskatalande enligt det turkiska snittet, men med en telefon med en engelsktalande kvinna.
Den engelsktalande färjeterminalsarbetaren (Def): Våra cypernfärjor går måndagar...
Jag, tyst för mig själv: Typiskt.
Def: ...onsdagar...
Jag, fortfarande tyst för mig själv: åh, ännu bättre.
Def: ...och fredagar.
Def: Om du vill åka idag får du gå ner till vårt färjekontor och köpa biljett.
Så nu sitter jag och väntar på att få gå genom tullen.
Nu: Slösurfa på gratis wifi.

Bilden visar det turkiskt dåliga vädret.

En blåsig rapport från medelhavet.

Sitter ihopkrupen bakom tältet mitt, som jag för första gången faktiskt tvivlade (tvivlar) lite på, och vaktar min kokande kvällsmat. Hopkrupen här för att det blåser en del. Man kan säga att det är lite av en fajt, en fajt mellan kall och varm luft - som bråkar om samma utrymme. Och mitt kök hamnar lite i korselden.
Jag köpte mig ett rätt stabilt kök har det visat sig. Nu minns jag inte om det var två eller om det var tre kilowatt när man drar på för fullt, men det är fullt tillräckligt för att koka upp en halvliter soppa på, ehh, låt oss säga: rätt kort tid. Men sedan kan det hända att man får lite problem. För om man vill strypa lågan till låta-den-lilla-sopp-skvätten-skjuda-värme så är det ju alls inte mycket låga kvar, och då uppstår genast vindproblematiken. Så då får man välja mellan att tända köket igen efter varje vindby eller storm-(haha!)-koka soppan. Synd att man är lat.
Nu: Bränd soppa.