En lördagskväll på Balkan.

Kom kryssandes genom trafiken i något land. Bosnien Hercegovina, tror jag. Rätt som det är är där en liten kö, med ett gäng bilar. De ser ut att vänta på något, sådär som sig bör när många bilar står still i en kö. Längst fram finns ett så kallat trafikljus, det är ett vägbygge helt enkelt. I enlighet med regeln om att alla motorcyklar alltid får köra först smiter jag, som vanligt, förbi allihop. Sånär som på den första bilen, för den har nämligen en orange blinkande lampa på taket och antas av mig vara en följebil. Detta kombinerat med att föraren av densamme hinner åka iväg, jag hamnar således på vad jag trodde andraplats i köåkandet. Men rätt som det är så möter vi den andra kön.
Allt stannar.
Ellerja.
Alla stannar.
Och spontan balkanfest utbryter.
Inklusive allsång, alkoholruntbjudning och allmän dans.
Nu: Stillastående köfest.

Albanienjakt.

När man jagar en tokig tysk på albanska vägar är man glad att man...
Nej, just det inte glad.
Rädd.
Så heter det.
Men de har gratis internet på mackar även här, en bra sak såhär på kvällskvisten.
Nu: Weiter!

Tysk del 2.

Den som söker han finner.

Tysk.

Det var ju som bekant en tysk i lägret.
En tysk med en gps.
Jag tänkte, flera gånger, "följ honom med gps:en".
Problemet med att följa en tysk som tittar på en gps är att man följer en tysk som tittar på en gps.
Om man säger som så, om det blir en konflikt mellan kartan och verkligheten hamnar lätt en tysk i kläm.
Men det hela löste sig på ett skrämmande bekant sätt, fast tvärt om kan man säga.
Hur som helst har jag ingen tysk att följa längre.
Nu: Varm mat. På tallrik. Med bestick etc.

Nya bekantskaper.

Jag vill minnas att jag skrev typ "korsa Turkiet i ett lagom rallytempo" igår. Inte visste jag då hur rätt jag skulle ha. Har idag mosat någonting runt 75 mil, i ett tempo som i bergen fick Boldor att bli lite svettig under armarna. Här nere på, dessa vägar är det rätt mycket. Är rimligt mör strax under hårbotten.
Men det blev ändå en trevlig kväll till slut.
För mig.
Kanske inte för de andra.
Nu: Somna, lyssnandes på en snarkande tysk.

Ännu en stenkross.

Först vill jag bara säga att idag skulle Nöken fyllt 16.
Det har kommit en tysk i lägret, han väljer dock att bo under bar himmel. Han har med sig ett liggunderlag och en sovsäck, men inget tält, kök, mat eller annat krångel. Börjar det regna så får jag nog sällskap i tältet, men då det är mycket stjärnklart och fint känns det rätt lugnt.
På väg ner från Kappadokien så campade jag en natt på ett berg som låg bara någon mil från havet och där var det, på andra sidan en kulle, ett maskineri som gjorde något med/mot berget. Om det krossade/malde, brännde eller blandade vet jag inte, men ikväll har jag hamnat på ett ställe som ligger nära någonting som för en rimlig mängd väsen på ett snarlikt sätt.
Nu: Drömma fina drömmar om fred, förståelse och ödmjukhet.

En tysk, en britt och jag.

Nu sitter jag på en båt, på vilken det står skrivet "Taşucu". Det är inte bara ett namn på en båt utan också ett namn på en stad i Turkiet. Eller stad och stad, en by. Det är hur som helst lite åt fel håll. Greklandsresa var inte bara väldigt dyrt. Det var även helt omöjligt. Anledning här till var att:
1 - Enligt en av medarbetarna på båtspeditionsbolaget så hade de ingen möjlighet att skeppa mig och min motorcykel på samma båt, och då ville de inte göra något alls.
2 - Eftersom jag kom från Turkiet, dumma mig, och därmed gjorde hamn på den turkiskkontrollerade sidan av ön, smått olagliga mig, har jag ju tekniskt sett smugglat in min motorcykel. Och då får jag tydligen vara vänlig att smuggla den ut igen. Varför inte samma logik skulle gälla även mig förstår jag inte. Men omöjligt var det.
Träffade i färjebiljettskön igår en tysk ensam motorcyklist, han emellertid knappt ens säga hej. Han var dock på väg till samma båt som undertecknad så vi sågs här nu på förmiddagen. Trevlig man som hade tänkt samma resa som jag, men där det föll på samma problem.
Så nu är det åter igen dags att korsa Turkiet i ett lagom rallytempo i sällskap med en medeurope. Åter igen en pajsare som kör en motorcykel som är byggd för denna typ av äventyr. Töntigt.
Fuskigt.
Och avundsvärt.
I färjekön fanns även en brittisk tjomme som är på väg till Spanien med sin husbil och här på båten har jag lokaliserat en tysk liten familj och ett engleskt par.
Detta tycker jag borde betyda att människorna som jobbar med båttransport borde ha lite vana med utlänska resenärer, kanske att det på båten skulle finnas ett par parlörer på olika språk med ord som till exempel "backa", "vänd", "höger", "vänster", "vänta" och kanske "stanna". Men det är klart att man kan ju bara köra på skrik-lite-högre-på-ditt-modersmål-så-fattar-de-säkert-linjen också. Och gå och gruffa lite över idiotet som inte pratar turkiska. Eller något helt annat.
Hur som helst lyckades den handviftande och stundtals smått uppgivna hamnarbetaren förmedla att jag skulle parkera i en dörröppning (min tro är att Boldor nu står fastsurrad emot ett hantag till en nödutgång, men det är bara en lös teori) och att vår tyska vän skulle åka iland igen. Där står han nu, tysken, och ser lite bortglömd ut.
Nu: En stunds väntan innan denna båt i storlek med Ada (en av båtarna mellan Göteborg och Hönö) skall ta mig till Turkiet.