Boldors sista resa.

En era har tagit slut, tingen förändras, en kämpe sa just upp sig.
Tänkte åka hem till mor och far, en i sanning kort och ospännande resa, som man naturligtvis gör lite längre - men fortfarande precis lika ospännande. Det är nämligen så att boldor beläggs från och med imorgon med körförbud, och från och med då får den ju gärna stå parkerad i föräldrarnas lada. Så kosan styrdes norrut, målet var satt, vägen improviserades. Vägen, som vägverket tänkt, är runt 22 mil, jag och vägverket tänker mycket sällan samma sak. Har nu kört 26 mil, har kommit till strax norr om kanalen då händer det. Det man inte helt trodde skulle hända. Boldor dör. En sladd bara förvisso, men död som en död sångfågel.
Underbart skoj, fram till precis just nu.

Memo to self.

Om man ska ge sig iväg på en resa på ett par hundra mil över en helg, och den resan går mellan Göteborg och Norges västkust varvid regngarantin är närmast fullständig - se till att ha en hjälm MED visir.
Nu: Någon sorts ansiktstransplantation.

Caratlas.

Målet är således nått, paketet överlämnat och således bara hem kvar. Eftersom chefen för besöksmålet kom så blev det ingen tältnatt i natt, det blev en sängnatt. Bra och dåligt med det var att frukosten serverades 06:00. Men bra med det är ju att jag hann iväg, köra en bit och fylla upp med soppa före 07:00, och således innan dimmorna lättade.
Det är ju så vackert att man dör ju lite.
Nu har jag således lunchrast intill en istäckt sjö, omgiven av snötäckta berg med vattendragens forsande, porlande muller som bakgrundsmusik. Solen från en klarblå himmel har fått mig att lägga av mig jackan, och jag undrar lite om jag är på mc- eller skidutflykt.
Så här ett par hundra mil efter att superlativen tagit slut kan jag bara inte låta bli att undra, är inte allt detta lite bortslösat på norrmännen?
Nu: diska.

Kort passus.

Lite som hotell. Fast gratis. Och med ett sjukt slött internet.

Me'sa back! / Disclaimer.

Det här var ju tänkt att vara ett avslutat kapitel. I alla fall ett projekt lagt på is. Men så gick jag ju och köpte mig en motorcykel.
Ja, så nu måste jag ju be dig om ursäkt.
Det kan ju nämligen vara så att du på din dator har en länk/rss-flödes-blipp/annan prenumerationstjänst som sa till dig att "nu händer det något roligt på internet". Så är det nu alltså inte. Ingenting att se här, cirkulera.
Så har vi rett ut det, bra så, då kan jag säga det jag verkligen ville ha sagt.
Jag har alltså köpt mig en ny motorcykel, och då måste man ju ut och resa, det förstår ju minsta barnunge. Dock inte så långt den här gången, det har jag varken tid eller råd med. Planen är dock att resa runt lite småsvängar i gamla svedala (vilket, tydligen, genast ändrades till "Norden"), någon helg häråt, någon helg däråt och så skriva lite. Ellerja, det blir väl såklart med det som vanligt; en ohemult massa ord som svamlar om mest ingenting.
Där är vi nu iaf.
Nu: Finskt godis.

Nyanländ.

Befinner mig nu åter i denna gråhetens huvudstad. Från värmen till ett novembrigt Göteborg på ehh.. fyra(?) dagar var ju inte den här resans skojigaste episod, men ändå - väldigt skönt att var tillbaka hemma.
Nu är hur som helst min resa slut och därmed även detta frenetiska bloggande. Jag tackar för visat intresse och åker till vinterparkeringen i Hulan. Och återkommer naturligtvis vid nästa resa, någon som vill med till Indien?
Nu: Mot barnen.

McDonalds fortsätter att övertyga.

Detta är, tror jag, fjärde gången under denna resa som jag besöker detta de gyllene bågarnas tempel. Ännu en gång för att nyttja det trådlösa nätverket som jag har fått för mig alltid skall finnas. Men min övertygelse härvid börjar ruckas en del. På Cypern (huvva) trodde krämaren att jag behagade skämta när frågan ställdes. Ett annat svar var sonika "no kaputt". Men tyskarnas variant är ju nästan rolig, bara personer med tyskt mobiltelefonnummer har tillgång.
Jag tänker då, om man nu har en tysk mobiltelefon har man inte internet i den då?
Nu: Sista natten i tältet.