Att undvika att glömma saker kan göras på flera olika sätt, ett sätt är ju att skriva upp på olika listor vad som skall göras, lösas eller olika grad av fixas. Ett annat sätt är att helt enkelt umgås med bra, och synnerligen tålmodiga, människor som säger till en när det är dags att göra olika saker. När man då som jag har en så totalt odefinierad lisa som den över "det som ännu inte gjorts innan man är klar" (ännu inte ens nöjd med titeln), som i övrigt bara finns i min idévärld, så är det mycket lätt att missa saker, då är det tur att man har den fina extralösningen "vännerna". Jag skrev tidigare att jag bara hade nålstick och snickrande kvar, det var ju alls inte sant visade det sig. Min denna sommars stora begivenhet, också känt som "ett antiklimax", skulle ju gå av stapeln. Jag och vännerna skulle kompa en ny vän på en spelning, en spelning som är så stor att man får en vattenflaska, en handduk och en artisvärd att hålla i handen. På en festival med åtminstone styvt tre tusen glada laxar som potentiell publik. På en lerig åker. I ett mindre lerigt tält. Som gjort för succé. Det kom nog tjugo pers. Tjugo glada personer förvisso, men det hjälpte inte det enkla faktum att jag började hela giget med att räkna in i fel tempo. Det är alltid kul att göra helt fel från första början, då blir det inte gärna sämre.
Jag hoppas det går att göra om, att bättra, lära nytt och komma tillbaka. Men nu är det bara snickra och vaccinera kvar. Eller?
Nu: Sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar